Den koloniala bördan tynger

• september 4, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Kritiken växer mot den franska regeringens sätt att mot folkrättsliga regler och i allmänt bristande respekt för människor i materiell och själslig nöd. Det är en angelägen kritik även om de flesta länder, inklusive Sverige, samtidigt borde granska sin egen politik. Frankrike är konflikternas land och det märks även i frågan om invandring och gränspolitik. Frankrike lever kvar i ett postkolonialt tillstånd och reflexen att avvisa det främmande är återkommande och ofta stark i uttrycksformerna.

I Herman Lindqvists humoristiska bok om detta land kallas Frankrike för mittens rike. I den europeiska historien har det varit så. Tidigt en uttalad nationalstat med stark centralmakt, tidigt kulturellt vaken och utsatt för konstant tryck utifrån. När Tyskland och Italien fram till 1800-talet mest bestod av smårepubliker och England ännu mer påtagligt fanns ute på en ö så var Frankrike det land som dominerade och som utsattes för omvärldens begär. Frankrike krigade ständigt och såg också till att befästa sin ställning i världen genom koloniala erövringar. Frankrike har genom historien sett till att alltid finnas ”i mitten” och det är symptomatiskt att landet fortfarande – långt efter det att stormaktsglorian fallit på sned  och falnat – sitter som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd.

Frankrike har erövrat makt, hållit fiender ifrån sig och misstrott alla som velat bo i deras land. Här finns möjligen en grund till den arrogans som utlänningar upplever med fransmännen. Fransmannen räknar fortfarande med att alla utlänningar innerst inne vill bli franska medborgare och då gäller det att inte vara alltför slapp i hanteringen av dem som trycker på vid gränsen till landet och vill komma in. Eller – som ett antal romer som bor i skjul under ovärdiga former utanför storstaden – stör nattsömnen och bör förpassas ur landet.

Indokina blev ett smärtsamt uppvaknande ur kolonialismen. Algeriet rev upp sår i den franska självbilden. Hur skulle landet göra med alla som levde som kolonialiserade i Nordafrika och som på 50- och 60-talen ville få ett drägligare liv i kolonisatörens rike? Hade de rätt till det och borde fransmännen känna dåligt samvete över den koloniala epoken eller hade tvärtom Frankrike som det upplysta landet lyft de koloniserade folken till en högre ekonomisk och kulturell nivå och borde nöja sig med det utan att profitera på det franska välståndet i Frankrike. Landet delades som så många gånger förr i två hälfter med diametralt olika uppfattningar.

I dag är bara delar av högern i Frankrike försvarare av kolonialismen men många fler ser på immigranter som människor som snyltar på Frankrikes välfärd, en välfärd som dessutom visat sig alltmer försvagad. För fransmännen är också den kulturella överhögheten viktig. Det borde vara självklart att Frankrike har en bättre skola, en högre politisk medvetenhet och en kulturell överhöghet som omvärlden kan beundra men aldrig riktigt nå upp till. Denna bild är sönderslagen och det vet fransmännen men många odlar fortfarande myten om att vara nummer 1. Frankrike är inte längre en kolonialmakt men kunde åtminstone vara kulturmakten nummer 1.

De invandrartäta förorterna producerar inget överskott av upplysningstidens tänkande. Franska skolverket fortsätter att formulera läroplaner där lärare ska undervisa om Voltaire och Diderot även inför klasser där högst en eller två elever har föräldrar som själva läst fransk 1700-talsfilosofi i skolan och närvaron på dessa lektioner sjunker till 15-20% av klassen. Visst blir invandringen ett problem när alltfler fransmän procentuellt sett inte inser att detta är grunden för det stolta mittens rike i Europa. Invandringen hotar inte bara jobben, tänker många. Den hotar kulturen och det är ett bekymmer som särskilt odlas av den bildade överklassen i landet.

Jag delar omvärldens kritik av fransk invandringspolitik. Den är bitvis råare än i andra länder. Men det har också sina förklaringar. Få fransman kopplar sin invandring till förföljelser i hemländerna. För dem handlar det om människor från forna kolonier som vill ha det bättre i Frankrike och som utnyttjar förmåner som de inte arbetat sig till. Dessa invandrare bryter genom sin närvaro ner en gammal fransk kultur som måste värnas och som nu hotas. Om det finns ett land som odlar kulturimperialismen minst lika bra som USA så är det Frankrike. Nicolas Sarkozys hårda linje mot romerna i sommar har en resonnansbotten i många fransmäns känsla för republikens värderingar. Försvaret för upplysning och demokrati leder till åtgärder som motverkar dessa ideal. En tragisk konsekvens av en alltför rigid kulturnationalism.