Vem efterträder Macron?

• april 19, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är mindre än två år till nästa presidentval. Skulle Emmanuel Macron av besvärliga parlamentariska skäl avgå i förtid kan vi stå inför ett presidentval redan mot slutet av detta år. Bilden är oklar om vem som är hans efterträdare i de egna leden. Själv tycks han inte ha någon favorit.

Mittenblocket i Frankrike består i huvudsak av tre partier; Macrons eget parti Renaissance, Horizons och Modem. Antalet kandidater i nästa franska presidentval är fler. Generalsekreteraren i Renaissance och tidigare premiärministern Gabriel Attal är en av dem. Horizons ledare och också tidigare premiärminister Édouard Philippe är en andra kandidat. Nuvarande premiärministern François Bayrou och ledaren för MoDem är en tredje. Nuvarande justitieministern och tidigare inrikesministern Gérald Darmanin från Renaissance är en fjärde. Det finns fler som väntar bakom kulisserna. Om en av huvudkandidaterna snubblar till träder en skuggfigur fram och tar plats på scen i strålkastarljuset.

När det handlar om det politiska toppjobbet i Frankrike saknas kvinnorna. De finns där i det politiska arbetet. I regeringen är det jämställt men i kampen om högsta makten förlorar kvinnorna eller saknar samma ambition att tränga sig fram. De kvinnor som kan komma att blanda sig i en avgörande strid om presidentmakten förekommer i andra partier och egentligen är det bara en som , om domstolen beslutar i hennes favör, har en chans: Marine Le Pen.

I uppräkningen här har jag inskränkt mig till kandidaterna i mittenblocket. Gabriel Attal leder Renaissance men är inte garanterad Macrons stöd. Dessutom vill inte någon av de potentiella efterträdarna förknippas med den nuvarande presidenten. Hans impopularitet är stor. Attal vill visa sig som den unga, radikala kandidaten som hårdast tar avstånd från Nationell Samling och söker unga röster och röster till vänster. Han var också socialist innan han blev macronist.

Édouard Philippe kommer ursprungligen från Republikanerna. Han är också tung borgmästare i Le Havre. Philippe är mer samlande och hoppas på fler röster från borgerliga och konservativa väljare. Det gäller i än högre grad Gérald Darmanin som är som en liten terrier. Morrar mot brottslingar. Markerar hårdare mot invandringen. Den som varit inrikesminister och därmed kallats ”Chef över poliserna” kan aldrig bli trovärdig som försvarare av ett mer mångkulturellt Frankrike.

François Bayrou är ett kapitel för sig. Han är inkarnationen av den franska mitten. Han anser själv att han skapade Macron och att han skulle ha blivit president 2017 om han inte i lätt farbroderlig anda lämnat platsen till den unge och äregirige. Nu har han blivit äldre, 74 år, men har alltid verkat gammal. Det spelar alltså ingen roll vilken biologisk ålder han har. Han segar ut på sin tid som premiärminister för att undvika en konstitutionell kris men också för att visa att han kan regera Frankrike. Det blir inte så mycket gjort med en trilskande nationalförsamling men kan inför ett stundande presidentval säga att han lyckades sitta kvar länge på en utsatt post.

Spekulationerna förs ständigt om vem eller vilka som till slut kommer att dominera i presidentvalskampanjen. Kanske slår dessa fyra herrar, som snart kan bli både fem och sex, ut varandra i interna strider. Republikanerna som nu också sitter i regeringen har i dag två kandidater som tävlar om att bli det partiets kandidat; Bruno Retailleau och Laurent Wauquiez. Ja, och så tillkommer förstås företrädare för Nationell Samling och hela vänstern. Vi vet att François Hollande vill göra comeback men hans ställning inom Socialistpartiet är omtvistad. Jean-Luc Mélenchon från Det okuvade Frankrike är kandidat och är närmast garanterad ett högt väljarstöd. Bland De gröna verkar Marine Tondelier som är partiets generalsekreterare, också ha ambitioner trots att detta parti i allmänhet har problem att nå ut till väljarna i presidentval.