Migrationsfrågan fortsätter att provocera

• februari 5, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Häromdagen lyssnade jag på ledaren för det politiska partiet på yttersta högerkanten, Reconquête. Ledaren heter Éric Zemmour och är sannolikt bekant för en del av mina bloggläsare. Han intervjuades i en av många sajter som kan betecknas som tillhörig alternativmedia. Zemmour vet att han i sådana sammanhang får tala till punkt vilket är intressant. Som tittare slipper man programledares försök att korrigera honom och visa en annan bild av verkligheten. Det stör möjligheten att ta del av hans resonemang som alltid är intellektuellt skarpa. Han skruvar dessvärre på sanningen en hel del i sin faktaredovisning men jag ägnar mig åt att kolla siffrorna sedan jag lyssnat färdigt. Det behövs verkligen. Ibland dubblar han siffran för antal invandrare under ett år eller inom hur många år som muslimerna kommer att dominera i Frankrike.

Ingenting som sägs av skärpta tänkare är ointressant. Det finns inget farligare än att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om personer som Éric Zemmour inte bör få tillträde till debatten. Han må tumma på sanningen men han ställer centrala frågor om vår västerländska civilisation. Dessa frågor måste analyseras och besvaras. Det som sker i Frankrike och annorstädes är ju att stora delar av den opinionsbildande eliten väljer att blunda och tala om annat samtidigt som kulturkriget tilltar i omfattning och bara leder till att mer extrema uppfattningar vinner ökad framgång.

En stor majoritet av det franska folket ser migrationsfrågan som en av de viktigaste tillsammans med den ekonomiska politiken i bred mening. Båda dessa ämnen har också en tendens att bli aspekter på andra politikområden som utrikes- eller utbildningspolitik.

Zemmour säger sig värna om den judisk-kristna civilisationen i samverkan med upplysningstidens mer frihetliga idéer. Det är inte alldeles lätt att förstå hur dessa traditioner helt ska kunna samverka i dag. Det har ju framförallt i historien sedan 1700-talet rått en konflikt mellan kyrkan och den framväxande demokratiska staten. Zemmour är varken liberal eller socialist och kan knappast känna att han är en del av upplysningstidens tradition. Ändå känner han en omsorg om att värna den kulturtradition som är västerländsk och framförallt fransk. I ett land som Frankrike finns också kulturtraditionen i människors medvetande. Trots att materialismen dominerar även detta samhälle månar staten och många inom civilsamhället om fransk historia och kultur. Det gäller inte minst i omsorgen om barn, i och utanför skolan.

Min bedömning är att den västerländska civilisatoriska frågan är så mycket viktigare i Frankrike än till exempel i Sverige. Därför blir Zemmour viktigare i sitt land. En motsvarande person i Sverige skulle bara uppfattas som xenofob. Det finns en konservativ opinion i Frankrike som är mer intresserad av att vårda kulturen än att bekämpa invandrare. Zemmour ser återvandring som enda sättet att rädda den franska kulturen eftersom han tror att islam har andra och mer offensiva ambitioner i Europa än att låta sig assimileras i en allmänt välvillig, liberal och demokratisk identitet. Han är radikalare än en fransk konservativ som uttrycker sig i vissa tidningar och tv-stationer och som återfinns i partiet Republikanerna.

Det är uppenbart att de allra flesta fransmän inte vill rösta på hans parti men oerhört många fler gillar hans positiva syn på en klassisk fransk civilisation. Kritiken av honom i Frankrike riktas mot hans program om återvandring av muslimer. Den liknar vad Trump gör i USA. I de opinionsbildande kretsarna i mitten vacklar många och anpassar sig steg för steg till de invandringskritiska. Inom vänstern blir försvaret för ökad invandring ett sätt att  försvara traditionellt humanistiska upplysningsvärden och markera en egen profil.

Sannolikt kommer Frankrike att uppleva en allt starkare motsättning mellan olika grupper kring migrationsfrågan. Det är inte alls säkert att Marine Le Pen vinner nästa presidentval men även med en ny president med samma värderingar som Macron kommer samhället att slitas av svåra konflikter. Det finns ingen ömsesidig respekt mellan dem som ser invandringen som ett hot mot civilisationen och dem som uppfattar invandringsmotståndare som antirepublikaner. Det är svårt att tro att Frankrike kommer till ro under de kommande åren oavsett vem som styr landet.

Det är inte opportunt i dag att önska sig mer av lyssnande och dialog men jag tror faktiskt att det skulle förbättra läget. Ingen vinner på ett fullskaligt kulturkrig.