Socialistpartiets dilemma

Socialistpartiets dilemma 150 150 Tomas Lindbom

Det står klart att regeringen François Bayrou klarar sig från att röstas ner i den kommande misstroendeomröstningen i nationalförsamlingen. Nationell Samling och Socialistpartiet kommer inte att stödja den misstroendeförklaring som Det okuvade Frankrike lämnat efter det att premiärministern hållit sitt linjetal häromdagen. Bayrou kan ändå inte känna sig särskilt lugn. Snart ska budgeten presenteras och då är risken för ett fällande i en ny misstroendeomröstning stor. För dagen riktas istället blickarna mot Socialistpartiets dilemma.

Socialisterna befinner sig sedan länge i trångmål. Partiet har ett svagt stöd hos väljarna vilket sträcker sig tillbaka till valet 2017 när delar av dess gamla väljarkår valde Emmanuel Macron. Partiet sökte en ny identitet längre vänsterut och det blev så småningom naturligt att kunna skapa det som många vänsterväljare alltid drömmer om; en folkfront.

I takt med att Socialistpartiet försvagats har Det okuvade Frankrike stärkt sin ställning. Folkfronten initierades därför och domineras nu av det senare partiet. Socialisterna har inte bara haft dåliga siffror i val och i opinionsundersökningar. Partiet har också saknat ledare som kunnat mäta sig med Jean-Luc Mélenchon. I ock med att François Hollande drog sig tillbaka – tillfälligt – från politiken 2017 försvann också en generation av högst dugliga politiker i detta parti. Många av dem satt i Hollandes regeringar under åren 2012-17. Det är närmast en tragedi att se hur detta tidigare regeringsfähiga parti i dag blivit en svag mindre grupp inom politiken.

Socialistpartiet har försökt att skaffa sig en egen position utanför Folkfronten i denna period av taktiskt spel i nationalförsamlingen runt misstroendeförklaringar av olika regeringar. Partiet valde häromdagen att inte stödja Det okuvade Frankrike om en misstroendeförklaring mot den nya regeringen. Genom detta beslut ådrog det sig omedelbart raseri och hot från bland andra Jean-Luc Mélenchon. Det hänger ett damoklessvärd över Socialistpartiet. De är så svaga att en stor andel av de dryga sextiotalet ledamöter i nationalförsamlingen sitter på nåder. Det okuvade Frankrike drog tillbaka sina kandidater i ett antal valkretsar i somras för att släppa fram socialister istället. Efter socialisternas beslut att inte rösta för regeringens avgång i detta läge har Mélenchon hotat med att vid nästa val, sannolikt i sommar, bestraffa dem och åter sätta in sina kandidater i alla valkretsar där socialisterna vann.

Socialistpartiet står politiskt-strategiskt inför tre alternativ. Det första är att krypa tillbaka in i värmen hos folkfronten där Det okuvade Frankrike styr och ställer och samverkar med De Gröna och Kommunistpartiet. Det andra alternativet är att bli en vänsterflygel inom den breda mitten. Det återstår också ett tredje alternativ: att gå ut på öppet hav och pröva sin styrka i en form av ensamseglats.

Inget av alternativen är särskilt lockande. Folkfronten styrs av ett parti som bara kan komma till makten genom att dess ledare Jean-Luc Mélenchon väljs till president och kommer att driva en politik som bryter med stora delar av de övertygelser som Socialistpartiet traditionellt bär på. Folkfronten är Det okuvade Frankrikes underlag för att skaffa sig en dominerande makt över nationen.

Macrons allians av mittenpartier har redan en gång glupskt slukat stora delar av Socialistpartiet genom dennes seger i valet 2017. Det finns inget stöd för en koppling till mitten som den ser ut i dag. Hur skulle till exempel socialisterna kunna motivera ett sådant närmande inför sina väljare?

Ensamseglatsen mellan mitten och Det okuvade Frankrike borde inte heller kunna rekommenderas. Det blåser hårt runt fransk politik. Socialisterna blir en munsbit för de större grupperingarna till höger och till vänster.

Den förre socialistledaren och presidenten François Hollande har givit sig in i politiken igen, uppenbart med bara ett mål för ögonen: att återigen väljas till republikens president. Det är osannolikt att han lyckas men det skulle förstås öppna möjligheter för hans gamla parti.

Femte republikens konstitution ger normalt presidenten ett avgörande inflytande men i dag är läget även på den punkten mer komplicerat. Parlamentets roll har stärkts. President Macrons ställning är i dag svagare än normalt för en statschef i Frankrike. Mélenchon kan bli president med en starkt vänsterlutande folkfront bakom sig. Marine Le Pen har samma möjlighet med ett starkt stöd från parlament och väljare. Någon mittenkandidat kan rimligen också stiga fram och låta sig väljas till president.

Socialisterna står inför ett svårt dilemma och har inga goda framtidsutsikter vilket alternativ de än väljer. Kanske bör de börja med att söka efter en stark ledare. Den enda som i dag har någon karisma är Raphaël Glücksmann. Han är inte ens medlem i partiet men det borde inte hindra honom. Han är det ledande namnet på Socialisternas lista i EU-parlamentet. Han är reformist och modern. Kanske kan han stiga fram och leda partiet i ett kommande presidentval och därmed stärka dess chanser också i kommande val till nationalförsamlingen.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.