Var finns statschefen?

• januari 13, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Statschef är ett begrepp som jag minns från mina yngre år. Inom statsvetenskapen gjordes distinktionen mellan den typen av ledare och politikern. Politikerna var många och styrdes i hög grad av partsintressen. Statscheferna var få till antalet. De kommunicerade direkt med medborgarna. De var förankrade i sin nations historia och kultur i bred mening men vågade också fatta impopulära beslut om dessa ansågs tvingande för att rädda landet, kontinenten eller världen. Statschefen kunde ifrågasättas och hade starka motståndare men tillvann sig respekt, inte minst efter sin levnad.

Det ligger nära till hands att minnas Winston Churchill.  Hans ord under andra världskriget om ”blod, svett och tårar” har blivit legendariska och uttrycker mod men visade också på ett fruktbart samspel med folket. Femte republikens första president Charles de Gaulle var en annan. Han utsattes för flera attentatsförsök av höga franska militärer i Algeriet sedan han beslutat ge det landet självständighet från Frankrike. Ändå fortsatte han sin linje trots att kulorna riktade mot honom susade bara någon centimeter från hans huvud. Han gjorde avtryck i den internationella politiken men också inrikespolitiskt. Han var socialkonservativ men med en agenda full av reformer.

President de Gaulle gav sig själv stora befogenheter genom den konstitution som han skapade 1958 och några år senare genom systemet med direktval till presidentposten. Frankrike har behållit denna konstitution men lever ändå i dag i en politisk kris som hotar landets ordning. Länge trodde fransmännen att konstitutionen garanterade stabilitet. Sedan i somras och nyvalet till nationalförsamlingen visar alla tecken på att problemet är ett annat.

Vi var många som 2017 trodde att Emmanuel Macron skulle iklä sig en roll av statschef. Han lovade att upphäva den klyfta mellan vänster och höger som många upplevde som hindrande för att utveckla nationen och skapa mer av samhörighet mellan olika befolkningsgrupper. Många av oss trodde på hans ord. Han lyckades i meningen att upphäva motsättningen mellan Republikanerna och Socialisterna men det var mer en teknisk och taktisk triumf för den nye presidenten. Han lyckade fånga in väljargrupper som övergav de gamla partierna för honom och hans Republiken på väg. Hans program däremot var inte mer nyskapande än en ordinär liberal politiker i något anglosaxiskt land. Snart frågade sig många om han kompetensmässigt ens kunde övertrumfa mediokra ledare som David Cameron i Storbritannien eller Justin Trudeau i Kanada. För att inte tala om hans svaga ställning i dag i förhållande till Ursula von der Leyen.

Delar av den franska väljarkåren trodde sig ha fått en ledare som skulle kunna förena en majoritet av  fransmännen bakom sig. Istället ser medborgarna nu hur intressepolitiken breder ut sig. I morgon ska premiärminister François Bayrou i nationalförsamlingen presentera sitt regeringsprogram. Hans företrädare Michel Barnier sökte stöd till höger. Bayrou lär söka stöd till vänster, bland socialisterna. För att få deras stöd kan han tvingas att till och med upphäva den pensionsreform som röstades igenom, visserligen med undantagslagen 49:3, i början på förra året av dåvarande premiärministern Elisabeth Borne, för övrigt minister i hans nuvarande regering.

Macrons löfte att förena de goda krafterna i mitten, de progressiva i bred mening, har istället blivit en uppvisning i bedrövlig strid om partipolitiska fördelar. Hans premiärminister uppskattas enligt en ny opinionsundersökning till 20 procent. Macrons stöd hos väljarna är inte mycket större.

Fransmännen lär i än högre utsträckning vända de etablerade partierna ryggen. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling kan lugnt åse hur problemen hopar sig för den ena regeringen efter den andra. Deras inflytande finns där men utan allt ansvar.

President Macron spelar en begränsad roll i hur landet nu ska styras. Makten kring utformningen av budgeten för detta år och kring en eventuellt reviderad pensionsreform ligger hos parlamentet, främst nationalförsamlingen. Och det är svansen som styr. Småpartier med begränsat antal ledamöter som Socialistpartiet och De Gröna som pressar regeringen till eftergifter. Macron kan inte mycket annat än sitta vid sidan om och titta på. Han är i dag sannerligen ingen statschef av betydelse och uppenbarligen hade han inte heller förutsättningar att bli det.