Om den berömda franska debatten

Om den berömda franska debatten 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är omtalat för en vital kultur- och samhällsdebatt. Det är landet som påstås ha frambringat filosofer och författare av alla slag, förr och nu. Det är sant i hög grad. Ett högt antal av självmedvetna intellektuella leder trots allt till en bättre debatt. Samtidigt är dagens samhällsklimat ungefär lika likriktat i form av skilda kulturperspektiv som i andra västeuropeiska länder.

Under efterkrigstiden nådde Frankrike en höjdpunkt både i form av antalet berömda filosofer och författare och i intensiteten i debatten. Tv:n, det nya etermediet, bidrog till att också sprida debatten till fler människor och sannolikt stimulera dem till djupare resonemang kring samhällsfrågor i stort. Det kändes som om demokratin i meningen fri och öppen debatt nådde sin kulmen på 1980-talet. Jag minns många av dessa debatter som föreföll fria från inskränkningar. Här möttes vänstern och högern, kommunister och konservativa och alla däremellan. Olika former av kultur tilläts ta plats, den klassiska såväl som den moderna.

Detta pågick, om än med mindre intensitet, fram till ett antal år efter millennieskiftet. I dag saknas inte åsikter men däremot människor som möts för att pröva sina ställningstaganden mot varandra. Istället för debattprogram fylls nu både public service och privata tv-bolag av intervjuer och paneldiskussioner med experter som i grunden är överens. Det hettar sällan till därför att formaten har skapats för att undvika hettan och lidelsen. Det är som om arrangörerna av debatterna är rädda för att åsiktsskillnaderna i dag blivit för stora. Det är som om dessa producenter av media ser en överhängande risk för att polemiken i en studio leder till farliga konsekvenser. Antingen ökar risken för att människor som en konsekvens av dessa tv-debatter går ut  på gator och torg och slåss eller för att det demokratiska samhället med en grundläggande  värdegemenskap hotas.

Frédéric Taddeï är en programledare med många års erfarenhet inom public service-tv. Han öppnade för programserien Ce soir ou jamais som tidvis gick på bra kvällstid under flera kvällar i veckan under åren 2006-16.

Taddeï och hans redaktion hade förstås sett att den franska kultur- och samhällsdebatten under dessa år börjat innehålla röster som tidigare ansetts så extrema och marginella att de inte borde tillåtas utrymme i en mer officiell mediekanal som public service. När personer med bland annat högerextrema åsikter tilläts delta på lika villkor i programmet reagerade en stor del av den traditionella medieeliten med bestörtning och fördömanden. Som någon sa: ”Objektivitet är inte att ge en jude 5 minuters taletid och Hitler lika mycket.”

I dag finns ett antal fria nyhetskanaler med olika samhällsperspektiv parallellt med public service och rader av alternativa mediekanaler har uppstått. Däremot har public service dragit sig tillbaka från rollen att öppna för en helt fri debatt. Public service blir därför, i ett försvar för den traditionella modernismens värdegrund, en aktör på en fri marknad där andra, ofta skickliga och uppmärksammade kanaler bidrar med andra perspektiv.

Den fria debatten i form av meningsutbyten mellan begåvade och retoriskt skickliga politiker och intellektuella har avstannat. Fransmännen får inte tillgång till djupgående debatter kring de stora värdefrågorna. De kan däremot lyssna till rader av spännande resonemang som förs i alla de olika kanalerna men utan särskilt mycket av gränsöverskridande slag. Istället lockas den som själv står långt till vänster att välja de  kanaler som bäst överensstämmer med hans eller hennes värderingar. Likadant för den med konservativa eller högernationella åsikter som söker sig till nyhetskanalen CNews eller andra sociala plattformar med liknande värdegrund. Public service fångar i dag in människor som tilltalas av moderat vänster, center och moderat höger. Public service blir i hög grad ett mediehus för dem som försvarar det etablerade Frankrike och inte ett forum för alla medborgare. Public service har sannolikt inte ändra uppfattning om vad som passar i statliga kanaler men variationen av åsikter har gått utanför det som tidigare ansågs respektabelt.

Kanske en läsare av denna blogg utbrister: ”Det är ju som i Sverige”. Mitt svar blir jakande. Den franska debatten är visserligen mycket mer spänstig och problematiserande än i den svenska motsvarigheten. I grunden är det ändå samma utveckling vi ser. Frankrike delas alltmer upp i skilda befolkningsgrupper med starkt differentierade åsikter och med olika medieval. Med den utvecklingen kommer polariseringen som en självklar följd. Och splittringen av nationen med dess förödande risker.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.