Okända ministrar balanserar på randen till ett stup

• september 23, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

I helgen presenterade Alexis Kohler, generalsekreteraren i Elyséepalatsets administration, den regering som premiärminister Michel Barnier tagit fram i samverkan med president Emmanuel Macron. En centerhögerregering bestående av nästan uteslutande okända män och kvinnor. Det är också en regering som ges små möjligheter att ens sitta fram till tiden för ett förväntat nyval till nationalförsamlingen, nästa sommar.

Premiärministern har varit angelägen om att ersätta ministrarna i den senaste regeringen med nya namn. Den enda ministern av dignitet som behåller sin post från i våras är kulturministern Rachida Dati som har ett förflutet inom Republikanerna, som genom att ansluta sig till Gabriel Attals regering fick etiketten Renaissance (Macrons parti) men nu presenteras som oberoende höger.

Alla tunga ministrar är nya och för väljarna sannolikt helt okända. Ny ekonomi- och finansminister blir Antoine Armand. En ung, 33 år, och välutbildad person med erfarenheter från höga poster inom statsförvaltningen. Han får vid sin sida en budgetminister som knyts direkt till premiärministern. Ett effektivt sätt att kringskära finansministerns makt.

Inrikesminister blir republikanen Bruno Retailleau. Han får ansvaret för polisen och ordningen i landet. Det ger den starkt högerorienterade politikern, fram till utnämningen ledare för Republikanernas partigrupp i senaten, goda möjligheter att skärpa reglerna för invandringen. Ett direkt krav från Marine Le Pens sida var att justitieministern, som också har stark påverkan på lag och ordning i landet, inte skulle tillfalla den tidigare innehavaren på denna post, Éric Dupont-Moretti. Han har retat upp alla konservativa i Frankrike genom visst politiskt agerande som uppfattats som liberalt. Nu går denna ministerpost istället till Didier Migaud. Han är före detta medlem i Socialistpartiet, den ende regeringen med någon form av koppling till ett vänsterparti, men han är ändå mindre provokativ för ytterhögern.

Utrikesminister blir Jean-Noël Barrot, Renaissance, som är relativt oprövad. Ett annat oprövat namn på en tung post är utbildningsminister Anne Genetet, också  kopplad till Macrons parti Renaissance. Okända namn nästan rakt igenom hela ministerlistan vilket ger intrycket av förnyelse men å andra sidan stärker bilden av att Macrons parti ändå behåller ett stort inflytande och att Republikanerna och centerpartiet MoDem får färre ministerposter. Den nya Folkfronten och Nationell Samling ville inte ingå i en regering med starka kopplingar till Macron.

Michel Barnier kommer att hålla sitt stora programtal den 1 eller 2 oktober. Marine Le Pen avvaktar detta tal innan hon tar slutlig ställning till om hon ska väcka misstroendevotum i nationalförsamlingen. Den nya Folkfronten kommer helt säkert att ställa regeringen inför en sådan omröstning. Något annat vore högst förvånande.

Den nya regeringen lever alltså så farligt som har varit förväntat och som skulle ha gällt alla varianter som Emmanuel Macron kunnat presentera. För honom är den inrikespolitiska krisen också bekymmersam för hans ställning inom EU. Ursula von der Leyen har redan avvisat Macrons förslag på att låta Thierry Breton sitta kvar som tung kommissionär. Den senare tvingades att ersätta honom med sin utrikesminister i den förra regeringen, Stéphane Séjourné. En maktdemonstration från von der Leyens sida mot Macron som helt klart har ett samband med de senaste månadernas turbulens i den franska politiken.