Macrons vara eller inte vara…

• september 4, 2024
• Tomas Lindbom
• 1 comment

En fransk politisk kommentator beskriver krisen runt regeringsbildningen som ett psykodrama. Det är nog inte fel med tanke på hur de politiska ledarna agerar under dessa dagar när vi närmar oss två månader utan en ny regering. Den som befinner sig utanför som betraktare kan notera att krisen växer. Dessutom ställer sig allt fler frågan vad president Macron sysslat med under denna tid och inte minst under de senaste veckorna.

Och nu händer detta: Hans tidigare premiärminister Edouard Philippe går ut öppet under den politiska krisen och förklarar sig vara presidentkandidat. Alla har vetat att han sedan länge velat efterträda Macron på den posten men att det skulle ske i normal ordning efter avslutad mandatperiod. I denna kris som Frankrike nu genomgår ställs frågan av allt fler om Macron kan  sitta kvar till 2027. Det är uppenbart att Philippe gör sitt utspel nu för att markera att han inte utesluter ett val långt dessförinnan. Han vill visa väljarna och sina konkurrenter om presidentposten att han redan är beredd och dessutom har ett politiskt program att framlägga för väljarna.

Frågan är vad Philippe anar eller vet om krisens omfattning. Han ser förstås att den nuvarande presidenten blir alltmer isolerad i sitt palats. Philippe själv har numera ett förhållande till Macron som beskrivs i media som iskallt. Han känner väl till att Gabriel Attal som nu är premiärminister i expeditionsministären inte längre visar sin president sin lojalitet. Flera andra av de tunga macronisterna tänker mer på sina politiska positioner i den nära framtiden.

Den politiska krisen idag handlar konkret om att få till stånd en regering och detta är ett uppdrag som Macron uppenbarligen inte, efter femtio dagar, klarar av att fullgöra. Han bär ansvaret för att ha upplöst nationalförsamlingen och utlyst nyval. Sedan har han uppenbarligen inte haft en klar linje i sökandet efter en ny premiärminister. Mandatfördelningen i nationalförsamlingen kände han till redan på kvällen den 7 juli. Han hade kunnat acceptera en form av samboskap med ett annat politiskt block, det vill säga i första hand Den nya  folkfronten. Det hade varit plågsamt för honom men åtminstone visat att han erkänt en valförlust. Han hade också kunnat vända sig mot Nationell Samling men det alternativet hade varit ett totalt brott mot hans politiska engagemang sedan valrörelsen 2016-17. Macron har alltså själv uteslutit såväl ytterhögern som yttervänstern för någon form av regeringsarbete. De partier som han kan samarbeta med  saknar tillräcklig politisk tyngd i nationalförsamlingen.

Det närmast absurda i denna ”casting” av en premiärminister har varit att Macron börjat att söka en person från Socialistpartiet med förhoppning om ett parlamentariskt stöd hos delar av vänstern. Den dörren har visat sig stängd. Folkfrontens partier har visat sig vara alltför lojala med varandra och med det vänsterradikala Det okuvade Frankrike som är motorn i folkfronten. Sedan några dagar tillbaka försöker han istället övertyga en mer utpräglad högerpolitiker att ta sig an uppdraget. Ikväll nämns namn som David Lisnard, borgmästare i Cannes och Michel Barnier, tidigare chefsförhandlare för EU i samband med Storbritanniens utträde ur unionen . Och hos vem söker Macron stöd för att kunna utse någon av dessa två? Jo, hos Marine Le Pen!

Det kan tyckas som om republikens president tappat greppet om situationen. Och en allt svagare president riskerar förstås hugg i ryggen i de egna leden. Edouard Philippe väntar uppenbarligen  i manegen för att ge sig ut i en förtida presidentvalskampanj. Edouard Philippe har, menar många, redan kalkylerat med ett läge där Macron inte längre kan upprätthålla sin auktoritet som president  och tvingas lämna Elyséepalatset mitt under mandatperioden.