Den franska civilisationens pelare

• maj 8, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Min rubrik för detta blogginlägg är måhända väl pretentiös men under min senaste vistelse i Frankrike har jag mött människor som självklart försvarar vissa värden kopplade till den franska kulturen, identiteten eller – om man vågar säga ordet – civilisationen.

Det råder ett kulturkrig i Frankrike mellan en vänster som alltmer präglas av dekonstruktivistiska, antikoloniala, feministiska, antirasistiska och – förlåt – wokistiska värderingar och en nationell höger som ibland också kan betecknas som konservativ i värdefrågor. Trots denna starka motsättning finns det ändå vissa gemensamma värderingar.

Jag har under de senaste veckorna träffat fransmän som politiskt står nära antingen macronismen eller den radikala vänstern. Det finns värderingar som de försvarar som i ett svenskt sammanhang snarare skulle uppfattas som starkt konservativa. Försvaret för kunskapsskolan är ett sådant. De skulle aldrig acceptera en läroplan som kortar ner eller tar bort delar av historien där fokus ligger på inlärning av olika skeden. Det vore otänkbart att i årskurser som motsvarar högstadiet i Sverige inte lägga avsevärd tid på att studera antiken och medeltiden, något som föresvävade Skolverket för några år sedan. Det är lika naturligt för de flesta att försvara att latin är ett tillval redan i sjunde årskursen. Det är fullständigt otänkbart att undanhålla skolbarnen från femman eller sexan att bekanta sig med de stora författarna, från Ovidius till artonhundratalets Victor Hugo. Allt detta återkommer förstås med än större inlevelse och noggrannhet under gymnasietiden.

Västerlandets historia, litteratur och filosofi är en del av det offentliga samtalet. Den vanliga väljaren behöver inte vara bekant med filosofen Descartes för att förstå den politiska debatten men citaten från historiens stora tänkare återkommer ständigt. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon är ett bra exempel. Han är övertygad om att arbetarklassen ständigt måste upplysas om den franska republikens tradition och kopplar i sina tal tillbaka till franska revolutionens stora ledare eller radikala författare i den franska historien.

I Sverige pågår ett nyvaket intresse för något som kallas kanon och som verkar påklistrat ett samhälle som förlorat nästan all historisk bildning. Hur inrättandet av en kanon ska förändra det svenska samhället är mig en gåta. Förutom för en liten och maktlös kulturelit kan Verner von Heidenstam inte bli annat än ett kuriosum och vad ska vi säga om Esaias Tegnér eller Erik Johan Stagnelius? Inte ens frihetstiden har något att säga en modern svensk, helt inriktad på att resonera pragmatiskt och praktiskt, i en snabb och teknokratisk process från problem till  lösningar.

Vi kan i Sverige ställa upp oss i två härar med olika ideologiska vapen som wokeismen eller nationalismen. Ändå sker denna strid i en miljö som saknar förankring i en civilisation buren av människors rötter i den kulturella historien. Den franska samhällsdebatten är djupare och mer hoppingivande för framtiden. Den som har ambitionen att blicka framåt med visioner om framtiden måste också vara förankrad i den mänskliga historien. Det förstår i alla fall fransmännen.