Därför är fransk politik indelad i tre block

• april 8, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

I ett tidigare blogginlägg har jag beskrivit hur Frankrike sedan konstitutionsreformen 1958 haft en maktstrid mellan två block. Det ena blocket har efter några mandatperioder erövrat presidentmakten från det andra och så har processen fortgått. Genom Emmanuel Macrons valseger 2017 bröts denna historiska ordning. Macron erövrade från sin mittenposition stora delar av de gamla blocken, det socialistiska och det konservativa.

Macron behöll inte särskilt länge sin roll av att ha erövrat merparten av väljarnas stöd och röster. Som bekant för de flesta är han sedan ett antal år ifrågasatt och hans ställning har starkt försvagats. I dag kan vi tala om tre block men varför tre?

Blocken består, förutom Macrons eget, av en radikal vänster och en radikal höger. Macron har inte inom sin rörelse lyckts fånga alla de väljare, säkert tre fjärdedelar av väljarkåren, som tidigare röstat på något av de två block som alternerat vid makten. Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marines parti har växt och ser ut att kunna erövra presidentmakten vid nästa val 2027. Inom vänstern har La France Insoumise blivit det dominerande partiet. Det går att tala om tre block och några småpartier som antingen anslutit sig till de tre huvudblocken eller befinner sig i ett politiskt vacuum.

Det måste finnas förklaringar till denna radikalisering. En viktig sådan är att en mycket stor del av den folkliga opinionen i landet upplever ett stegrat missnöje med makten i Paris, med den så kallade eliten som under åren efter sekelskiftet riktades mot Socialistpartiet och det gamla gaullistpartiet och nu mot Macron. Detta missnöje har visserligen uppmärksammats och de senare presidenterna har försökt att med sockrade reformförslag lugna de upprörda. Problemet har ändå varit så stort och växt så starkt att inga reformer i världen har kunna råda mot på det. Särskilt Macron har genom sina försök att liberalisera det franska samhället dessutom höjt adrenalinnivån hos så kallat vanligt folk.

Några centrala politiska frågor har höjt temperaturen. Migrationsfrågan är en och den har gynnat både den radikala vänstern och högern. Jean-Luc Mélenchons vänsterparti har medvetet givit sitt stöd till den invandrade delen av befolkningen och skaffat sig viktigt röststöd hos dem och hos den medelklass som är stor och välvillig till ett multikulturellt samhälle. Marine Le Pen men också en annan ledare på den yttersta högersidan, Éric Zemmour, har fångat in den stora invandringskritiska delen av befolkningen, också den i hög grad folkligt präglad.

Det finns andra frågor som också skapat ökat stöd för dessa nya starka block. Det handlar inte minst om miljö- och klimatfrågan och om nationella frågor. De folkliga grupperna i samhället i dag är långt ifrån internationalister som i socialismens barndom. Mélenchon är också i hög grad nationalist, inte bara Le Pen. Det innebär skepsis mot Nato och mot EU:s ökade makt. När Macron talar om att sätta in franska soldater i Ukraina reser sig borsten både på folk som röstar långt ut till vänster eller till höger.

Det är mer som förenar Mélenchon och Le Pen än de själva vill erkänna och som inte heller Macron och hans omgivning vill poängtera. Men det finns också stora skillnader och de är i hög grad sociologiska. Muslimerna i utsatta förorter röstar på Mélenchon – om de röstar – och småföretagaren eller medelklass i utsatthet röstar på Le Pen. De befinner sig  sinsemellan i en djup intressekonflikt omkring den laddade identitetsfrågan. Det handlar om  vad som ska betecknas som Frankrike. Vem är fransman och vilka värden står fransmän och Frankrike för i dag? En mer fördjupad civilisationsdebatt, vissa kallar det för kulturkrig, pågår. Den är hätsk men också fylld av filosofisk och idéhistorisk skärpa.

I valrörelsen inför EU-valet har Socialistpartiet med Raphaël Glucksmann som första namn på listan klättrat i opinionsmätningarna. Kanske kan han locka mindre uppretade vänsterväljare från Mélenchons parti och en del socialliberala väljare från Macrons rörelse. Det är inte omöjligt men det handlar också om ett mindre attraktivt val ur väljarnas synvinkel. Röstar varannan väljare i det valet är det en framgång medan ett lågt valdeltagande är ett bakslag för de partier som har folkligt stöd. Det är i presidentvalet 2027 som det verkliga slaget kommer att stå. Mycket tyder på att den nuvarande indelningen i tre block består. Två block som stöds av ett missnöjt folk och ett som vill bevara makten där den anses höra hemma, hos den välutbildade, välbeställda och välbalanserade medelklassen.