Macron klämd i mitten

• november 19, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron valdes till president 2017 för att han lovade ett nytt ledarskap i Frankrike. Väljarna var trötta på både höger och vänster, Republikanerna och Socialistpartiet. De hoppades på andra lösningar på landets problem. Idag är missnöjet stort med den franska presidenten. Och allt fler väntar ut honom. Om tre och ett halvt år, i maj 2027 måste han lämna över makten till någon annan.

Det finns inte utrymme i ett blogginlägg att uttömmande förklara orsakerna till denna negativa utveckling under Macrons år som president. Från andra länders perspektiv uppfattas hans mandatperioder som förhållandevis lyckade. Snarare undrar amerikaner, tyskar och svenskar varför franska väljare klagar så mycket. Förklaringen brukar vara att franska folket alltid är i konflikt med sina politiska ledare. Vad dessa än gör blir betyget dåligt. Det ligger mycket i den reflektionen. Samtidigt har fransmännen haft förväntningar på en radikal förändring av politiken i landet. Ofta orealistiska förväntningar och skiftande beroende på skilda grupper i samhället. Förväntningarna har emellertid inte infriats.

Många fransmän tycker att deras levnadsstandard försämrats. De accepterar inte att de förmåner i form av goda pensionsvillkor och andra bidrag ska tunnas ut. Det borde bli bättre, inte sämre. Andra fransmän känner att de i högre grad marginaliseras. Det  gäller invandrare men också andra folkliga grupper som uppfattar att den politiska ledningen, inte minst den nuvarande, gynnar de rika och välutbildade mer än vanliga medborgare. För det tredje ser många fransmän ett hot i invandringen och kopplar den till social oro och kriminalitet. Frankrike splittras i grupper som är rädda för varandra och hatar varandra.

Frankrike har nu under ett antal år levt i konflikter som handlat om politiska, sociala, kulturella och religiösa motsättningar. President Macron har inte löst upp dessa motsättningar. Snarare är klyftorna mellan olika samhällsgrupper vidare och djupare. Det finns många skäl till att förstå svårigheterna för en president att lösa då svåra problem men det hjälper inte. Fransmännen söker nu efter någon annan politisk ledare som kan lösa åtminstone något av de fundamentala problemen.

President Macron lovade en revolution och ett nytt ledarskap. Han har istället klämts in i ett läge mellan två politiska krafter; en radikal vänster och en nationell och identitär höger. Förenklat uttryckt växer två krafter som för ett decennium sedan uppfattades som perifera rörelser och den politiska kraft som dominerade fransk politik har krympt till en tredjedel av väljarkåren. Macrons parti och stöd i väljarkåren är egentligen en sammanslagning av den moderata vänstern och den moderata högern; det gamla Socialistpartiet och Republikanerna. Båda de partierna finns kvar men är stukade. Hans begåvade schackdrag 2016 0ch 2017 att locka över stora delar av de gamla, dominerande partiernas väljare har efter sex år skapat ett politiskt landskap där extrema partier fått chansen att växa. Och kanske var det oundvikligt. En allt större del av den franska väljarkåren har övergivit denna måttfulla mittenposition som rått i ett halvt sekel. En dag skulle flertalet fransmän säga nej till såval socialdemokrati som mitten och moderat höger.

President Macron är alltså klämd mellan sköldarna. Han sitter där han sitter och kommer nog att försöka hantera kommande kriser så klokt som möjligt. Men vad händer sedan? Det blir ytterst intressant att följa utvecklingen under åren fram till nästa presidentval 2027. Vilken politisk riktning kan minska spänningarna i det franska samhället eller går det inte? Kommer någon av uppstickarna till vänster eller höger att ta över?