Sartre bryter med Camus

• februari 6, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Bilden av fransk filosofi och litteratur åren efter andra världskriget kretsar främst kring två män, Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Båda framställs som existentialister och i det bleknade minnet av den tiden kvarstår dessa som vänner eller åtminstone sida vid sida i den tidens kamp mot gaullism och kommunism. I själva verket var det tvärtom och brytningen i början av 50-talet var brutal. Det är i alla fall bilden som framträder i Annie Cohen-Solals utmärkta biografi ”Sartre – ett liv” som jag nu långsamt begår.

Sartre och Camus umgicks i samma kretsar och det är riktigt att de också stöttade varandra under krigsåren och de närmast åren därefter. Sartre skrev pjäsen ”Inför lyckta dörrar” för att Camus skulle både medverka i den som skådespelare och regissera föreställningen. De agerade också gemensamt i den politiska kampen åren efter kriget. Strax innan Sartre blev kommunist 1952 bröts den vänskap som aldrig varit befäst utan ständigt hotades, inte minst av de starka behov av självhävdelse som båda hade.

Hösten 1951 gav Camus ut essän ”Människans revolt”. Sartre tyckte inte om den och ansåg att hans tidning Les Temps Modernes inte borde nämna den. Han blev dock övertalad men ville inte själv recensera den. En mindre namnkunnig recensent tog sin an den uppgiften och sågade essän längs med fotknölarna. Detta upprörde Camus som i ett brev till Sartre anklagade honom för att inte ha skrivit om den och spelade upp en scen av sårad stolthet. Sartre gav i ett öppet svarsbrev en nedsabling som blev det årets främsta samtalsämne i den tidens litterära och politiska värld.

Sartre skräder inte orden i brevet: ”Er blandning av dyster självgodhet och sårbarhet har alltid avhållit mig från att säga er osminkade sanningar…Herregud, Camus, vad ni är seriös och för att använda ett av era egna ord, vad ni är ytlig! Och tänk om ni har fel? Tänk om er bok helt enkelt vittnar om er filosofiska inkompetens? Om den består av lånegods som ni rafsat ner i all hast?…

Det brukar sägas att Camus var mer författare och mindre politisk filosof än Sartre. Det stämmer säkert. Cohen-Solal pekar också på de klassmässiga skillnaderna. Sartre växte upp i en förhållandevis burgen och välutbildad miljö. Camus kom från enkla förhållanden. Sartre fanns i Paris redan som barn. Camus flyttade upp från Alger. Camus hade ett starkt behov av att framhäva sig själv, delvis på grund av ett sämre självförtroende och han kunde inte riktigt dölja sin beundran för sin rival. Sartre tvekade aldrig om sin egen förträfflighet och behövde inte alls den bekräftelse på sin storhet som Camus suktade efter.

Båda ville ensamma inta scenen som Frankrikes främsta intellektuella. Det fanns inte plats för båda. I varje fall kunde de inte själva tänka sig att dela på förstaplatsen. Så gick det som det gick. Sartre erkände efter Camus död i bilolyckan 1960 att de umgåtts och att de haft roligt ihop men så långt som till att erkänna Camus storhet kunde inte Sartre ens göra efter dennes tragiska död.