Enad facklig front men också ökat våld på gatorna under 1 maj

• maj 2, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Uppenbarligen minskar pensionsreformens betydelse i den konflikt som råder i det franska samhället mellan den nationella politiska ledningen och en stor del av befolkningen. Det betyder inte att spänningen i samhället har minskat. Den politiska vänstern, dominerad av vänstersocialisterna, håller fortfarande en i huvudsak gemensam linje. Nu har också de fackliga organisationerna lyckats stå enade längre än väntat. Och president Macron kan inte räkna med stöd från några partier eller grupper utanför sin egen politiska gruppering. Striderna som eskalerade igår på 1 maj blir alltmer våldsamma.

Den kände kriminologen Alain Bauer, som jag tidigare citerat i denna blogg, konstaterade senast i morse i en av nyhetskanalerna att våldet mellan ordningsmakten och de mest extrema demonstranter har utvecklats i alltmer skrämmande riktning. Han pekade på att de direkt våldsbejakande grupperna nu söker upp poliser men också brandsoldater, vårdpersonal och civila för att skada och i yttersta fall döda individer. Det är ett nytt tillstånd av mer utstuderat våld, enligt Alain Bauer.

Gula västarnas revolt 2018 och 2019 radikaliserades och fick allt större inslag av våld ju längre den pågick. Samma fenomen visar sig nu. Allt fler konstaterar att våld lönar sig. Den franska polisen är inte att leka med och den finns i en omfattning resursmässigt som vi i Sverige inte kan jämföra oss med. Trots det, en del skulle säga på grund av det, ökar de extrema revoltörerna sitt inflytande. Igår på 1 maj sägs 2 500 demonstranter ha tillhört black bloc och i staden Nantes cirka 800. Deras inflytande är betydande därför att de med sina attacker mot polisen, mot affärs- och banklokaler, offentliga institutioner men också mot civila sätter tonen för upproret. Delar av gula västarna drogs själva med av våldsvågen 2019 och samma fenomen kan man nu se i den pågående revolten.

De fackliga håller dock en fredlig linje i sitt officiella agerande. De åtta organisationerna delas i reformister och revolutionära men har än så länge visat upp en enad front. Nu driver de krav som inte bara rör pensionerna utan en rad andra sociala frågor. Det reformistiska CFDT vill gå till förhandlingsbordet med regeringen medan de revolutionära som CGT och FO verkar fortsatt negativa till det.

Det är länge sedan vänstern varit så enad fackligt och politisk som nu och haft en så pass rebellisk framtoning. Samtidigt finns det inneboende motsättningar som kan komma i öppen dager vilken vecka som helst. Radikaliseringen av vänstern kan också leda till motkrafter hos befolkningen. Medelklassen kommer sannolikt snart att tröttna på de ständiga våldsamma upploppen i snart sagt alla franska städer.

Nationell Samling har en alltför social politisk inriktning för att motarbeta vänstern i de här frågorna trots att de är kritiska till de regelbundna demonstrationsdagarna och det våld som följer i dess spår. Nationell Samling och dess ledare Marine Le Pen väntar i stället ut vänstern, hoppas att den ska förgöra sig själv när enskilda individer sannolikt kommer att få sätta livet till i samband med kommande demonstrationer. Alla opinionsundersökningar visar att Marine Le Pen hittills varit vinnaren bland de politiska ledarna. Jean Luc Mélenchon trufferar numera sitt språk med sådana uttalanden att många börjar undra om han inte rent av hoppas på en direkt revolutionär stämning i landet. I varje fall vill han knäcka den nuvarande femte republiken. Och Emmanuel Macrons popularitet är fortsatt låg.

Frankrike leker i både bokstavlig och överförd mening med elden. Regeringens försök att skapa hundra dagar av lugn fram till sommaren verkar inte ha nått någon som helst framgång än så länge. För närvarande är läget svårläst. Konfrontationen mellan vänstern, ytterhögern, de fackliga å ena sidan och Macron å den andra består. Våldet ökar. Det mest kan hända. När det är som mest kritiskt i Frankrike brukar lugnet inställa sig. Förhoppningsvis blir det så. Landets republikanska institutioner med dess välutbildade och starka kader av politiker och ämbetsmän brukar leda landet in i lugnare och stabilare fåror igen.

Ibland blir det inte så. I sådana lägen behövs mycket mer kaos och våld innan landet återfinner sin balans. Det kan faktiskt ske denna gång och det vore inte bra.