Macron har definitivt problem

• april 7, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår var det så dags för den elfte strejk- och demonstrationsdagen i Frankrike. Officiellt handlar det om att de fackliga organisationer som organiserar dessa upprorsdagar vill att President Macron och regeringen ska dra tillbaka förslaget om en pensionsreform. Ju mer konflikten drar ut på tiden desto mer uppenbart blir det att det mesta egentligen handlar om motståndet mot landets president.

Vid flera tillfällen, senast i radions Studio Ett igår kväll, har jag i media försökt visa att Frankrike befinner sig i en allmän social och politisk kris och att ansvaret för detta riktas i stor utsträckning mot Macron. Självfallet är ansvaret delat men låt oss denna gång rikta sökarljuset mot några punkter där det går att identifiera Macrons problem.

Macron som politiker och person visar sig alltmer som ett problem. Efter den första valsegern 2017 lovade han att minska ”de extrema partiernas” inflytande i landet. Han talade om en même temps (på samma gång) och  ville övertyga alla om att med hans presidentskap skulle det skapas harmoni och balans i befolkningen. Han skulle bli en samlande president och de högröstade populisterna till vänster och höger skulle förlora i styrka. Sex år senare visar det sig att det blivit tvärtom. I en nyligen genomförd opinionsundersökning har för första gången Marine Le Pen majoritetens förtroende. Hela 55 procent skulle rösta på henne i en andra valomgång i ett presidentval mot 45 procent för Emmanuel Macron. Den senare har visserligen inte konstitutionell rätt att ställa upp i ett tredje val men opinionsundersökningen visar ändå på hennes ökade popularitet och motsvarande nedgång för Macron. Dessutom har Det okuvade Frankrike (LFI) på den vänstra ytterkanten erövrat rollen som vänsterns starkaste parti. Socialistpartiet som innehade makten i Frankrike fram till 2017 har i dag en undanskymd ställning inom den nationella politiken.

Emmanuel Macron har inte övertygat befolkningen som ledare. Kritiken mot honom har växt, särskilt efter omvalet för ett år sedan. I dag stöds han av en minoritet, två eller högst tre av tio fransmän. Det är inte längre enbart den radikala vänstern som hörs på gator och torg och fått sina talespersoner i nationalförsamlingen genom LFI. Nu är Macron ifrågasatt också av många av sina egna väljare. Det verkar som hans beslut att använda paragrafen 49:3 för att genomdriva pensionsreformen utan votering i nationalförsamlingen fått befolkningen att vända honom ryggen. Det verkar allt mer uppenbart att han inte har den känslighet för människors vardagssituation som många trott och hoppats på. En person sa till mig: ”Förstår han inte att vi fransmän gått igenom plågsamma år med pandemin, upplever ett krig i Europa, känner av lågkonjunkturen som sveper över landet och nu ska vi acceptera att köras över i pensionsfrågan?” Det är sannolikt så att många förstår att landet inte kan leva över sina tillgångar och att pensionsåldern måste höjas men presidentens  sätt att göra det på har väckt vrede.

En president låter sin regering och premiärminister att driva nya reformer genom parlamentet. Det är alltså inget konstigt i att premiärminister Elisabeth Borne varit mer framträdande under de senaste månaderna i pensionsfrågan. Samtidigt har presidenten ansvaret att inför hela folket föra ett rimligt samtal, bland annat genom tal i tv från Elyséepalatset men också genom resor i landet och personliga kontakter med medborgarna. På denna punkt har Macron lyckats mindre bra. Han har givit intryck av att leva instängd i sitt palats bland sina medarbetare. Har han på djupet förstått den växande vreden hos människor?

Nu är presidenten i Kina. Han har gjort en rad resor utrikes under den mest kritiska perioden i hanteringen av pensionsfrågan. Det är inte heller orimligt att han som president ägnar mycket tid åt internationella kontakter men möjligen har han snarare en tendens nu att fly från problemen.

Emmanuel Macron är delvis ansvarig för den sociala och politiska kris som Frankrike dragits in i under 2023. Det talas i dag om nödvändigheten av justeringar i konstitutionen. Folk frågar sig när – och inte om – nationalförsamlingen måste upplösas för nyval. Det är också helt klart att osäkerheten kring olika partiers framtid ställs på sin spets. Vilken roll får Marine Le Pen? Och kommer vänstern att kunna skapa ett regeringsdugligt alternativ när den yttersta vänstern dominerar inom det blocket? Folk frågar sig förstås om det går att samla den socialliberala mitten kring någon ledare som kan vinna nästa presidentval 2027. Inte minst frågar sig politiska iakttagare hur den uppjagade sociala konflikten ska lösas. Strejkerna och demonstrationerna om pensionerna lär upphöra snart men om branden släcks så pyr det ändå under någon buske. Snart flammar det upp igen kring en annan social fråga. Kommer då den nuvarande presidenten att ha tillräcklig auktoritet att hantera den?