Den stora strejkdagen

• mars 7, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Alla har sett framemot tisdagen den 7 mars, den sjätte strejk- och demonstrationsdagen i Frankrike med anledning av Emmanuel Macron och hans regerings proposition om skärpningar i pensionslagen. Nu pågår den medan jag skriver detta inlägg. I Paris går människor från Boulevard Raspail i det fashionabla sjätte arrondissemanget till Place d´Italie i det mer folkliga 13:e. De är många i Paris´kortege liksom i motsvarande demonstrationståg i andra städer runt om i Frankrike. Enligt polisen är de dock något färre till antalet än vid förra strejk- och demonstrationsdagen i slutet av januari. Facken har lovat att landet under några strejkdagar ska gå ner på knä. Ja, landet ska knäböja tills regeringen drar tillbaka sitt förslag. Det är tanken. Det förefaller så här långt under dagen som om det nog inte riktigt kommer att bli verklighet.

Regeringen tycks istället inställd på att hålla stånd mot oppositionen och genomföra reformen. För närvarande behandlas den i senaten som har en mer konservativ sammansättning och där förslaget sannolikt kommer att stödjas med vissa justeringar. Därefter kommer en kommitté med representanter från parlamentets båda kamrar att söka hitta en gemensam skrivning för omröstning. Sannolikt blir det en omröstning om cirka fjorton dagar. Skulle regeringen bedöma att det inte går att nå majoritet för förslaget kommer den istället att använda den lagparagraf i konstitutionen som gör det möjligt att genomföra lagen utan votering.

De fackliga organisationerna, vänstern och Nationell Samling hoppas att regeringen drar tillbaka förslaget. Det vore dock en oerhörd prestigeförlust för Macron. Han skulle sannolikt bli en lame duck under resten av sin mandatperiod, drygt fyra år. Senare i vår kommer till exempel frågan om en kommande migrationsreform att behandlas i parlamentet. Han skulle ha svårt att få igenom det lagförslaget om han förklarar sig besegrad i pensionsfrågan.

En del bedömare har oroat sig över att landet närmar sig ett revolutionärt läge om Macron inte lyssnar på folkviljan i pensionsfrågan. Fullt så uppskruvad verkar ändå inte stämningen vara. Reformen handlar om att människor måste arbeta längre. Direkt, möjligen indirekt, handlar inte reformen om att sänka människors standard. Många är redan fattiga i Frankrike men det problemet blir mer akut om arbetslösheten ökar eller lönerna släpar efter i kommande avtalsförhandlingar.

Med detta sagt är det samtidigt uppenbart att Macron och regeringen misslyckats med att kommunicera reformen till franska folket. Mycket av innehållet framstår fortfarande som oklart för de flesta. Olika ministrar har motsagt varandra. Regeringen har inte kunnat hitta en samverkanspakt med Republikanerna (högern).

Det är också helt uppenbart att Socialistpartiet som under förra presidenten François Hollande tog ansvar för landets ekonomi nu styrs av ledare utan ambitioner att framträda som potentiella statschefer. Formulera ett alternativ till regeringens pensionsreform som inte bara lägger ett populistiskt förslag för att nå kortsiktig uppskattning bland väljarna utan visar ambitionen att ta ansvar för landet.

Jag ser på tv hur lärare, läkare, psykologer och andra offentliganställda i tjänstemannayrken i demonstrationstågen låter sig intervjuas av journalister. En och annan är bara i 40-årsåldern. Ändå förklarar de att de omöjligen orkar arbeta till 64 år. De är uppenbarligen kroppsligt och själsligt så utslitna att det är omöjligt. Men är det verkligen sant? Och hur tänker deras kollegor i Spanien, Italien och Tyskland för att inte nämna de skandinaviska länderna? Det finns en del frågor som aldrig ställs av en fransk journalist men som för en italiensk, spansk, tysk eller svensk journalist vore rätt självklara att ställa.

Jag reser inom kort till Frankrike för att på plats känna av stämningen. Det ska framförallt bli intressant att se när majoriteten av fransmännen börjar tröttna på strejkerna. Det är ofta i det läget när den mer välbesuttna medelklassen vänder ryggen åt demonstranterna som regeringarna kan rida ut stormen och flytta fram sina positioner. Trots allt behöver inte Frankrike ännu djupare underskott i budgeten.