Raseri och segervittring

• februari 8, 2023
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Dramat kring pensionsfrågan fortsätter i Frankrike. Det går att kalla det för ett drama. Igår kunde fransmännen iaktta två parallella skeenden. Den tredje strejk- och demonstrationsdagen genomfördes med 757 000 demonstranter på gatorna i hela Frankrike, enligt polisens uppgifter. Samtidigt påbörjades debatten kring reformen i nationalförsamlingen. Stämningen var minst sagt upphettad.

Gatans parlament har hittills uppträtt med värdighet. Människor demonstrerar men utan några uppenbara inslag av bråk och skadegörelse. Strejkerna genomförs också i ordning. De fackliga organisationerna verkar ha läget under kontroll. I nationalförsamlingen är stämningen en helt annan men där möts också regering och opposition. Den senare anar också möjligheten att kunna förkasta hela regeringsförslaget.

Den från i våras nyvalda nationalförsamlingen har fått en stark oppositionskraft i Nupes, en koalition av det vänsterradikala Det okuvade Frankrike (LFI), Kommunistpartiet, de gröna (EELV) och Socialistpartiet. LFI är det dominerande partiet i gruppen. Hela dess väsen är konflikt med det etablerade borgerliga samhället och med den så kallade macronismen. LFI gränsar hela tiden mellan respekt för de parlamentariska reglerna och viljan att tänja gränserna för att genom störande inslag hota de demokratiska spelreglerna. När den ansvarige ministern från regeringen stod i talarstolen blev talmannen tvungen att avbryta plenarmötet för att lugna ner de ledamöter som skrek och störde hans tal. Oväsen i nationalförsamlingen under debatter är inget ovanligt men detta anses av en del bedömare ha varit frapperande högt och emotionellt laddat.

LFI är det parti inom Nupes som starkast använder kraften i att samspela mellan gatan och parlamentet. Det blir i praktiken en form av revolutionär verksamhet. Partiet har lagt fram flera tusen ändringsförslag till regeringspropositionen för att störa det arbete i utskotten som nu ska påbörjas och normalt pågå i ett par veckor. Den stora segern för Nupes vore att hela propositionen dras tillbaka. Det handlar då om mer än att stoppa ett förslag som ogillas. Allt utvecklas till en stor maktstrid där Macron och hans partis ledamöter och hela den samhällssyn som de representerar tvingas backa inför folkets vilja.

Nupes har 131 ledamöter i en nationalförsamling med totalt 577 platser. Det ska jämföras med 245 ledamöter från Renaissance som är benämningen på Macrons parti. Nupes har emellertid stöd av de fackliga organisationerna som helhjärtat arbetar för att stoppa regeringens reformförslag. Marine Le Pens parti Nationell samling är också motståndare till förslaget men har valt en modestare framtoning i nationalförsamlingen och saknar inflytande inom den fackliga sfären. Också en majoritet av fransmännen stöder motståndet mot reformen.

Sammantaget är detta ytterligare ett exempel på den sociala konflikt som ständigt pågår i Frankrike. Det handlar bland annat om tolkningen av ordet rättvisa. Väldigt många fransmän lever med detta begrepp i sitt inre. Perspektivet kommer underifrån. Frankrikes historia spelas upp gång på gång. Det är som om oförätterna under l´ancien régime blir aktuella på nytt och på nytt. Tiden före franska revolutionen 1789 är ett spöke som ständigt återkommer och provocerar människorna. Det finns ingen rättvisa i alla de förslag som en regering försöker lägga med avsikt att ta ifrån vanliga människor fördelar som de uppnått tidigare och påstå att den gör det för att sanera statsfinanserna. I sådana sammanhang saknar majoriteten fransmän förtroende för regeringen. Konflikten mellan eliten och folket brusar upp och förlamar alla lösningar på en social fråga som i detta fall pensionerna.

Fransmännen har underkastat sig regeringens påbud om inskränkningar i den personliga friheten under pandemin. De kan verkligen ta sitt ansvar i många samhällsfrågor och verka för det allmännas bästa. Men de sociala och ekonomiska frågorna väcker en indignation om förslagen hotar erövrade rättigheter. Folk skulle säga att när makten hotar rättvisan måste vi reagera och gå ut i strid. Det går i det läget  inte ens att tänka tanken att denna reform är nödvändig av statsfinansiella skäl. Nej, det handlar om maktens övergrepp mot folket.

På lördag är det ny demonstrationsdag. Sannolikt blir den hetare än de tidigare. Många fruktar vad som kommer att hända då. När kommer de våldsamma elementen att blanda sig i demonstrationstågen, undrar vissa iakttagare. För närvarande för regeringen en ojämn kamp mot opinionen. Motståndarna till förslaget känner segervittring. Vad kommer de att göra rent konkret för att uppnå sina mål? Det är frågan. Och när kommer den välbeställda medelklass som idag stöder oppositionen vid tv-apparaterna i sina salonger istället börja uttrycka oro över strejkar, demonstrationer och upplopp? Kommer regeringen att kunna genomdriva sin proposition i skydd av en konflikttrött medelklass? Eller sker det som skedde 1995 när högerregeringen under president Jacques Chiracs ledning tvingades dra tillbaka det årets förslag till pensionsreform?