Pensionsreformen en svår nöt att knäcka

• september 26, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron är i det nya politiska läget i nationalförsamlingen tvungen att söka samarbetspartner utanför sin egen partigrupp för att få igenom sin politik. Pensionsreformen är ett exempel på hur svårt det nu blir för honom att få igenom en reform som han lovat i flera år.

Macron ägnade delar av sin första mandatperiod åt att snickra ihop en pensionsreform som skulle minska det offentligas kostnader och ge någon form av rättvisa åt de äldre medborgarna. Det nuvarande systemet är som ett lapptäcke där vissa grupper, särskilt inom den offentliga sektorn, är gynnade. Macron har skruvat och ändrat på sin egen reform och inget har hänt. Inte heller efter presidentval och val till nationalförsamlingen i våras har han kunnat presentera ett färdigt förslag genom sin premiärminister Elisabeth Borne och hennes regering.

Svårigheterna att få igenom en pensionsreform är uppenbara. Hans eget parti och två samarbetspartier har inte längre majoritet i nationalförsamlingen. Dessutom har denna församling numera två starka och polariserande partier i Det okuvade Frankrike med sin vänsterkoalition Nupes och Nationell Samling, Marine Le Pens parti, med en historiskt stark grupp. Både vänstern och ytterhögern vänder sig starkt emot Macrons försök att höja pensionsåldern. Tidigare föreslog han 65 år. Nu ligger förslaget på 64. Det verkar inte så skräckinjagande för en svensk men både vänstern och Nationell Samling sätter klackarna i backen och tänker inte medverka till en höjd pensionsålder över huvud taget. Det innebär att de håller fast vid 60 år.

Föga förvånande får dessa båda partier stöd av en majoritet av befolkningen. Högerväljarna är lite mer böjliga, särskilt de som röstar med det traditionella högerpartiet Republikanerna. Men det folkliga Frankrike säger i princip nej.

Fransmännen vägrar att anpassa sig till de reformförsök som regeringar och presidenter i Paris söker genomdriva och som har till syfte att spara pengar eller privatisera. Istället vill fortfarande en majoritet fransmän slå vakt kring sitt offentligt finansierade välfärdssamhälle. Och förklaringen är att så många faktiskt lever med ytterst små marginaler.

Motståndet mot Macrons pensionsreform hänger ihop med motstånd mot en rad andra mer liberala reformer. Nu är Macron pressad ekonomiskt, särskilt i en tid när det behövs statligt stöd i tider av galopperande elpriser. Och samtidigt vet han att folk i allmänhet är oroade över sin framtid och känner än mindre lust att acceptera försämringar på ett så viktigt område som pensionerna. Macron menar förstås att folk inte kommer att få det sämre men det är inga löften som människor litar på. En höjd pensionsålder från 60 till 64 år verkar tala sitt tydliga språk