Frankrike bär drag av polariserat land

• september 13, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har sannolikt haft en lugnande effekt på den polariserande tendens som funnits i Frankrike under senare år. Det har påtagligt visat sig att människor från olika samhällsklasser och med olika värderingar kunnat förenas hyggligt i en kristid. Motståndet mot vaccination mot covid- 19 har varit ganska stort och visst finns det en kritik mot Nato och ett försvar av Ryssland som skapat nya motsättningar också sedan februari månad i år men i stort sett har de riktigt såriga konflikterna minskat under en period.

President Macron är inte den enande mittenpolitiker som han gärna skulle vilja vara. Han representerar den framåtsträvande medelklassen som tror på framsteget och dragit fördelar av det alltmer liberala samhället.. Han försöker och lyckas ibland förena mer extrema ståndpunkter som att till exempel inta en ”lagom” hård hållning i brottsbekämpningen. Hans politiska ställningstaganden är emellertid bara en av flera positioner på en politisk karta som inte enbart är linjär, från höger till vänster. Viktiga populistiska partier som Det okuvade Frankrike till vänster och Nationell Samling till höger är båda nationella, Nationell Samling i betydligt högre grad dock, och båda är mer orienterade mot en stark stat. Det så kallade kulturkriget delar däremot landet i en höger-vänster-skala. Konservativa i samhällsdebatten och Marine Le Pen med hennes parti använder mycket tid till att kritisera wokekulturen. Den nye utbildningsministern Pap Ndiaye har utsatts för extremt mycket kritik för att vilja skada den franska filosofiska grundbulten om ett universellt samhälle som avvisar minoriteters särintressen. Vänstern och Macron intar här en mer progressiv hållning och har lättare att förenas.

Det är ett faktum att även Frankrike i sin polarisering alltmer hamnar i kulturkonflikter och mindre i ekonomiska klasskonflikter. Länge var vänstern socialistisk och högern försvarare av hävdvunna privilegier, om än dolda i en demokratisk struktur. Det ser inte ut så längre, inte lika påtagligt. Det går att vara höger och välbeställd och rösta på Macron och bejaka moderniteten till fullo med både marknadsekonomi och försvar för fri abort och homosexuellas rättigheter. Det går att vara vänster och lägga all kraft på kulturkriget men inte bekymra sig påfallande mycket över alla de väljare som lever under fattigdomsstrecket. Marine Le Pen har lyckats bli taleskvinna för stora delar av de fransmän som inte får pengarna att räcka hela månaden medan Macron aldrig når dem utan istället den mer välbeställda medelklassen i städerna.

Frankrike skiljer sig alltså mindre i dag från de anglosaxiska länderna och Sverige. Frågan blir hur polariseringen kommer att uttryckas i de kommande öppna konflikterna i det franska samhället. Vad händer i de utsatta förorterna? Hur reagerar den opinion som formade de gula västarna?  Kommer dessa grupper att ånyo starta demonstrationer och uppror? Och hur kommer en vänsteropinion inom medelklassen och i städerna att reagera? Får vi öppna revolter även där men frågan är  i deras fall på vilka partier och politiska ledare de senare kommer att lägga sitt stöd i kommande demokratiska val?