Minister anklagas för våldtäkt

• maj 24, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Macrons nya regering, ledd av premiärminister Elisabeth Borne, har redan råkat i blåsväder. Det mest uppseendeväckande är den affär som rullas upp kring en ministers anklagelser för våldtäkt eller sexuella trakasserier på två kvinnor kring år 2010. Den anklagade mannen är ministern för solidaritet och handikappfrågor – som det heter på franska – Damien Abad.

I likhet med många affärer kring mäns våld mot kvinnor som uppdagats under de senaste åren blir denna också föremål för  juridiska, politiska och moraliska bedömningar. I detta fall som i flera andra står ord mot ord och det finns inga rättsliga domar att luta sig emot. Dessutom skedde de misstänkta övergreppen för många år sedan.

Dessa affärer kring sexuella övergrepp av kända franska politiker har blivit ett stort problem, dels förstås kring själva övergreppen, dels kring den bild som dessa ger av manliga politiker. Och ingen kan säga vad som i verkligheten har hänt och inte hänt. Det är alltså öppet för spekulationer, misstänkliggöranden eller ursäkter av mer eller mindre grundat slag.

I fallet Abad finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Han hade före utnämningen till minister haft en anklagelse från en kvinna riktad mot sig för våldtäkt men att denna anklagelse lämnats utan åtgärd av rättsinstans. Efter ministerutnämningen i förra veckan kom ännu en kvinna med anklagelser mot honom.

President Macron har haft ståndpunkten att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Det ställningstagandet har gällt i alla affärer kring sexuellt ofredande och våld som han tvingats ta ställning till som president. Flera anklagelser har till exempel riktats mot inrikesminister Gérald Darmanin men han sitter kvar med sin presidents stöd eftersom han inte är dömd i domstol och han själv nekar till allt.

Damien Abad nekar också till alla brott som de båda kvinnorna anklagat honom för. Feministiska organisationer menar att mannen genom sin strukturella dominans inte ska bedömas lika välvilligt som kvinnan som säger sig vara utsatt för sexuellt våld. Det finns alltså krav från den stora delar av den feministiska opinionen i landet att Abad ska tvingas avgå oavsett om ord står mot ord och förekomsten av sexuellt våld inte kan bevisas i en domstol.

Det är sannolikt svårt att tolv år efter det att eventuella våldtäktsbrott begåtts kunna döma Abad juridiskt. Det går att utifrån politiska utgångspunkter avsätta honom som minister därför att han blir en belastning för Macron och regeringen. Moraliskt sett finns det sannolikt bara ett sätt att nå fram till en dom i detta fall, nämligen genom att ta större hänsyn till kvinnans berättelse än till mannens förnekande. Genom att lägga ett genderperspektiv på frågan är det möjligt. Samtidigt är det trots allt många som inte vill göra det. Särskilt problematiskt skulle det bli om ett genderperspektiv också påverkade en eventuellt kommande rättslig bedömning av ett fall som Damien Abads, det vill säga att  berättelsen från den anklagande kvinnan ges ett större värde än mannens förnekande av varje form av aggression.

Ytterligare en aspekt måste tillfogas: Abad var fram till för någon månad sedan gruppledare i nationalförsamlingen för Republikanerna. Nu har han bytt parti och ingår som minister i Macrons regering och parti. Det finns ju en misstanke att tidpunkten för det nya avslöjandet om sexuellt våld har ett samband med hans övergång från sitt gamla parti till Macron. Bland sina gamla partivänner uppfattas han förstås som en svikare.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning menar en majoritet av fransmännen att Abad bör tvingas att lämna regeringen. Folket har talat i det avseendet men det ska nog tolkas mer som ett politiskt ställningstagande. Det är inte säkert att han tvingas lämna regeringen. Macron väger nog för tillfället Abad utifrån dennes politiska tyngd. Bedöms han som lättviktig får han avgå. Han har ju redan fyllt sin funktion att som ännu en av Republikanernas politiker förnedra sitt gamla parti. Anses han väga tungt i sin roll som minister lär han få stanna kvar. Fallet med inrikesminister Darmanin som har minst lika grava anklagelser riktade mot sig  men ändå sitter stadigt kvar på sin post kan vara en signal om hur Macron tänker och agerar. Politik är inte sällan en cynisk bransch.