Vänstern organiserar sig

• maj 3, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Fransk politik fascinerar. Dess landskap förändras ofta och snabbt. Det som var självklart igår är totalt fel i dag och om morgondagen vet vi inget. Långt fram i valrörelsen var vänstern uträknad. Allt handlade om den nationalistiska, delvis reaktionära högern mot Macron. Nu står vi inför ett val till nationalförsamlingen där allt fokus ligger på vänsterns rekonstruktion och storvulna uttalanden från Jean-Luc Mélenchons sida om att han minsann tänker bli premiärminister.

Mélenchon gjorde ett utmärkt presidentval och var nära att ta den andra platsen i slutomgången istället för Marine Le Pen. De andra vänsterpartierna visade däremot upp katastrofala siffror. Slugt och skickligt tog Mélenchon befälet, inbjöd de andra till att skapa någon form av allians inför valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni. Och utropade sig närmast till Macrons premiärminister. Uttrycket cohabitation (koalition) dammades av och gjordes helt plötsligt till en fördel. Tidigare koalitioner under femte republiken mellan en president och en premiärminister med olika politiska färger har alltid setts som ett problem som hindrat ett effektivt styre. Nu blev det över en natt en möjlighet – åtminstone för Mélenchon.

Denne veteran i politiken brydde sig inte heller om det faktum att rent konstitutionellt kan ingen utom presidenten utse en premiärminister. Utslaget i det kommande valet till nationalförsamlingen bygger inte på parlamentariska principer som i Sverige. Ändå har Mélenchon fått med sig vänsterväljarna i gemen. Det finns en sådan längtan hos dem efter vänsterinflytande att de enligt undersökningar nu önskar sig en cohabitation.

Vänsterväljarna i allmänhet önskar sig också en form av samverkan till vänster. Det togs ett initiativ i vintras med ett primärval mellan vänsterkandidater där tanken var att segraren skulle kunna bli den enda representanten för vänstern i valet. Praktiskt taget alla kandidater som var berörda sa nej. Mélenchon var den som hånade förslaget allra mest. Nu låter det annorlunda men nu har han initiativet genom sitt stora röststöd  från presidentvalet i ryggen.

De gröna har anslutit sig till en pakt med Det okuvade Frankrike i den Folkliga Union som Mélenchon gick till val på. Då var han ensam. Nu har de gröna anslutit sig. De har fått löften om att gå fram utan konkurrens från Mélenchons parti i ett antal valkretsar och hoppas kunna säkra femton platser i nationalförsamlingen vilket där ger partiet status som parti. Denna samverkan är inte bara teknisk. De båda partierna är överens i ett program på närmare två hundra punkter. Självfallet har de gröna som det lilla partiet i sammanhanget tvingats till reträtter, inte minst i EU-frågan. De båda partierna står där på helt olika positioner; de gröna är starkt EU-vänliga medan Det okuvade Frankrike är motsatsen.

Nu väntar alla på svaren från Socialistpartiet och Kommunistpartiet. Rapporter under gårdagen pekade på att också dessa partier skulle ansluta sig till vad som nu kallas en enad vänster. I dag på tisdagsmorgonen har, enligt tidningen Le Monde, inga avtal slutits. Sannolikt kommer dessa båda partier också att förena sig med Det okuvade Frankrike till en folklig union som ska vara social och ekologisk.

Det kan tyckas rimligt att vänstern förenar sig. Det borde, kan det tyckas, vara mer angeläget att bekämpa den så kallade macronismen och högern än att bråka om vissa skillnader i sakfrågor. Problemet är att denna så kallade folkliga union kommer att bygga på en vänsterideologi som ligger långt ifrån en reformistisk vänster. De gröna har redan svalt ett program som utrikespolitiskt hamnar i en negativ hållning till EU. Mélenchon är emot Nato och har en klart populistisk hållning i den ekonomiska politiken. Han och hans parti har revolutionära drag. Mélenchon har Fidel Castro och Hugo Chavez som några av sina förebilder. Strejker och demonstrationer, folkliga manifestationer utanför de ordnade folkligt valda folkförsamlingarna är en del av deras DNA. Hur ska till exempel de gröna och Socialistpartiet förhålla sig till allt detta?

Antingen blir resultatet av denna opinion att Macron plockar ännu fler vänsterväljare till sin rörelse eller så kommer den folkliga unionen att spricka så snart som den etablerats i nationalförsamlingen. Det kan ju vara en taktisk poäng att påstå sig ansluta sig till stora delar av Mélenchons rörelse i maj och juni för att i september åter ta avstånd ifrån den. Det finns en taktisk poäng i det men knappast klok på längre sikt.

Förre presidenten François Hollande och flera av de gamla ministrarna i hans regering 2012-17 rasar mot förslaget att deras parti ska förenas med Det okuvade Frankrike. Hollande ser hur den socialdemokratiska traditionen begravs om denna union blir verklighet.

En enad vänsterunion har sannolikt ingen chans att skaffa sig majoritet i nationalförsamlingen efter valet i juni. Det är svårt att sia om utgången eftersom valet i två valomgångar i majoritetsval och enmansvalkretsar är beroende av många faktorer. Vi vet ännu inte heller hur Macrons parti med stödpartier och den yttersta högern kommer att agera. Vi får avvakta och göra bedömningar om valutslaget längre fram i valrörelsen.