Konservativ, progressiv eller socialrevolutionär

• mars 31, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Frågan är vad valrörelsen i Frankrike egentligen handlar om. Jag vill påstå att den handlar om skilda värderingar och det gäller i år i mycket högre grad än tidigare. Det finns fyra olika ideologiska synsätt som inte är möjliga att förena. Det är uppenbart att förlorarna i år kommer att bli besvikna och se sin vision om framtiden krossad.

Jämför med valet 2012. Då ställdes en socialist med socialdemokratiskt program, François Hollande, mot en socialliberal med vissa konservativa inslag, Nicolas Sarkozy. Socialister, revolutionärer, högerradikala, nationalister och reaktionärer kom aldrig i närheten av en andra och avgörande valomgång. De var dessutom inte så radikalt främmande för Hollande eller Sarkozy. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon stödde Hollande i den andra valomgången. Marine Le Pen stödde inte öppet Sarkozy men många av hennes väljare gjorde det.

I år är det annorlunda. Högern har helt andra muskler. Det går inte att lura sig. Éric Zemmour har inte bara ett radikalt annorlunda program än President Macron. Han företräder ideologiskt en annan vision. Frankrike ska återupprättas som en vit, nationalistisk nation med värderingar som kopplar tillbaka ett halvt sekel, till det samhälle som skulle kunna kallas för traditionellt. Modernismens tro på framsteget, en social demokrati och öppna gränser avvisas. Jean-Luc Mélenchon är inte en mjuk socialdemokrat. Han hämtar sin näring ur den revolutionära sydamerikanska myllan. Han försvarar den demokratiska konstitutionen men han ser ändå demokrati i första hand som folklig och social. Han talar om folkets kamp mot etablissemanget av ekonomisk överklass. Han är i total opposition mot den sittande presidenten.

Och Marine Le Pen kandiderar för tredje gången. Ännu en variant av en vision som inte tidigare haft plats i det franska tänkande som dominerat under tiden efter andra världskriget. Inte lika reaktionär som Zemmour men starkt kopplad till dikotomin folket mot eliten där Le Pen ställer sig på folkets sida och Macron ses som en huvudfiende, inte bara i migrationsfrågan.

Fyra tunga värdesystem som franska väljarna har att ta ställning till. Alla tror att Macron går till den andra valomgången men möter han där en djupt konservativ eller reaktionär motståndare (Zemmour), en socialrevolutionär kombattant (Mélenchon) eller en främlingsfientlig politiker som tar folkets parti mot eliten (Le Pen)?

François Hollandes partivän Anne Hidalgo ställer upp i detta val som Socialisternas kandidat och har i de senaste mätningarna kring 2 procent i stöd. Nicolas Sarkozys partivän Valérie Pécresse har 10 procent, i någon mätning bara 9. Hennes kurva har pekat neråt i ett par månader. Dessutom har hon ännu inte fått något som helst stöd av Sarkozy. Det viskas istället om att han kommer att rösta på Emmanuel Macron i valet.

När det återstår tio dagar till första valomgången tror vi oss veta att Macron vinner med Le Pen på en ohotad andra plats. Det innebär i så fall – långt ifrån säkert – att två av fyra visioner om framtidens Frankrike får utrymme i slutdebatten inför den andra och avgörande valomgången. Det innebär att två visioner, de reaktionära och de socialrevolutionära inte får någon plats i debatten. Det går inte att förena Zemmours vision med Le Pens och ännu mindre Mélenchons med Macrons. Vad gör det med röstviljan i andra valomgången? Vad gör det med hela idén om att som medborgare delta ända in i slutet i viljan att få sina uppfattningar uppmärksammade och tillgodosedda? Det var enklare 2012 och i valen dessförinnan. Då stod en höger mot en vänster och även de kandidater som föll bort i fösta valomgången kunde stödrösta på någon av de två som blev kvar i den andra. I år lär det bli mycket svårt.