Valets huvudkandidater: Valérie Pécresse

• februari 13, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Några tusen sympatisörer var samlade i en sal i Paris för att lyssna till Republikanernas presidentkandidat Valérie Pécresse när hon i dag definitivt lanserade sin valkampanj. Hon talade i cirka 90 minuter – franska politiker talar länge – och presenterade sig själv och sitt program inför valet. Ett tal som i långa stycken var segt men hon skärpte sig mot slutet där hon både blev personlig och visionär. Hon lovade ett lyft för Frankrike som nation. Alla hörde hennes starka betoning av den nationella identiteten och kritiken av en i hennes ögon alltför slapp politik mot den illegala invandringen. Alla noterade hennes engagemang för att ge människor förutsättningar för att skapa en bättre framtid med en fortsatt social politik men också stimulansåtgärder för att näringslivet ska blomstra. En framgångsrik politik för perioden efter covid, lovade hon och sa sig representera den sanna gaullismen. Det var ett tal helt i linje med hur franska högerpolitiker i dag tänker och formulerar sig.

Valérie Pécresse har nu ambitionen att i ett parti som i så hög grad domineras av män bli Frankrikes första kvinnliga president. På första raden i dag satt alla de tunga namnen i partiet, nästan uteslutande män. Den största av dem alla, tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, var dock inte närvarande. Han har sagt om Pécresse att hon är tråkig och han har inte heller öppet givit henne sitt stöd. En del misstänker att han hoppas mer på återval av Macron än att hans egen partivän blir president i april.

Valérie Pécresse har inte desto mindre varit en mycket lojal minister i hans regering 2007-12. Hon var både minister för högre utbildning och budgetminister. Hon är i dag ordförande i Parisregionen, en av nationens högsta politiska ämbeten. Hon är en erkänt duglig politiker med lång erfarenhet.

Något får mig att tänka tillbaka på Socialistpartiets sätt att behandla sin presidentkandidat Ségolène Royal 2007. Då satt också en rad tunga manliga elefanter på första raden när hon höll något stort tal men distansen till henne var tydlig. En form av iskyla som hon naturligtvis kände av. Hon blev inte heller vald till president. Hon var absolut en svagare politiker än Sarkozy men de andra socialistledarna gjorde inte hennes kampanj lättare att genomföra.

Valérie Pécresse har en stark personlighet men även hon kan få svårt att bli fullt ut erkänd inom sin egen krets av ledande politiker. Det finns liksom inom Socialistpartiet 2007 en rad män med mycket starka maktambitioner. Visst säger de sig vilja se Pécresse som president men de vill säkert i minst lika hög grad att deras egna positioner i makthierarkin stärks och det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Efter talet i dag smyger det sig in en känsla av att hon inte heller lyckades entusiasmera väljarna som kunde följa talet på tv. Hennes utstrålning förefaller begränsad. Det krävs något nästan omänskligt av en presidentkandidat i Frankrike att nå toppen i form av karisma och frågan är om hon har det lilla extra som krävs i det avseendet.

Dessutom är Pécresse politiskt klämd mellan ytterhögerns Éric Zemmour och Emmanuel Macron. I dagens tal i Paris försökte hon flörta med mer högerradikala krafter. Samtidigt kan hon inte gå för långt till höger utan att  därmed förlora väljare i mitten till Macron. Hennes manöverutrymme är begränsat.

Frankrike skulle sannolikt få en kompetent president i Valérie Pécresse. Hon är fostrad i en högborgerlig och välutbildad familj i västra Paris – ett av Frankrikes mest burgna kvarter. Hon har utbildat sig vid elitskolorna. Hon lyckas säkert undvika att trampa snett och smutsa ner sina välputsade skor när hon gör besök hos fiskarna i den mondäna badorten La Baule vid Atlantkusten  – där hon årligen firar sommarsemester – för att efterhöra deras ekonomiska situation. Nej, hon har koll på det allt.

Det är bara något som skaver i denna sko. Hon känns om möjligt ännu mer distanserad från vanligt folk än till och med President Macron. Fransmännen är inte ovana vid politiker som befinner sig i en annan sfär än de själva. När det gäller Republikanernas presidentkandidat i år känns avståndet mellan eliten och folket om möjligt ännu längre.