Folkligt primärval söker lyfta fram gemensam vänsterkandidat

• januari 16, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Vänsterns kandidater har haft svårt att göra sina röster hörda i valrörelsen inför presidentvalet i april. En något annorlunda variant är det folkliga primärval som nu kommer att hållas de sista dagarna i januari där alla som skrivit in sig på primärvalets sajt kan rösta. Den som vinner ska enligt arrangörerna ha en bra chans att få ett bredare stöd av de väljare som ändå föredrar en vänsterpolitiker i Elyséepalatset framför Macron eller någon av högerns och ytterhögerns kandidater.

Det råder stor förvirring på vänsterkanten när det gäller representativiteten. För närvarande har ett stort antal kandidater visat ett intresse och en del av dem har sina partier bakom sig. De mest kända är Kommunistpartiets Fabien Roussel, Anne Hidalgo som i varje fall hittills varit Socialistpartiets officiella kandidat och uppstickaren Christiana Taubira som står lite längre till vänster och var justitieminister under François Hollandes presidentperiod. Vi noterar vidare De grönas ledare Yannick Jadot och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon.

Det folkliga primärvalets arrangörer hoppas på ett par hundratusen väljare. Bland dem som det går att rösta på återfinns Mélenchon, Taubira, Hidalgo och Jadot samt några, för de flesta, helt okända kandidater. Tanken att segraren i detta primärval ska kunna påverka presidentvalet verkar rätt långsökt. Alla kandidater som är officiella partikandidater som Jadot, Hidalgo och Mélenchon lär knappast låta ett negativt resultat i detta primärval styra deras fortsatta agerande i valrörelsen. De kommer till exempel aldrig att dra tillbaka sina kandidaturer för att stödja en annan kandidat som kanske fått hundratusen röster i ett inofficiellt primärval. Mélenchon leder stort i opinionsmätningarna och satsar på att oavsett detta primärval uppfattas som vänsterns kandidat nummer 1. Anne Hidalgo och Yannick Jadot har också mer att vinna på att vara representanter för sina respektive partier. Deras respektive legitimitet finns i partiapparaten och ingen annanstans.

Christiane Taubira är sannolikt den enda som kan vinna på höga siffror i detta folkliga primärval. Hon är oberoende kandidat och är också populär i vänsterkretsar utan fast partitillhörighet. Det skulle inte förvåna om hon vinner primärvalet.

Det är intressant att titta på de olika opinionsinstitutens senaste väljarmätningar. Jean-Luc Mélenchon ligger strax under tio procent följd av de grönas Yannick Jadot med ett stöd på 6-7 procent. Christiane Taubira har ungefär 4 procent och Anne Hidalgo någon procent lägre. Kommunisten Roussel ligger kring 2 procent.

Taubira kan säkert stärka sin ställning i opinionen om hon får goda siffror i det folkliga primärvalet men utan att komma i närheten av de siffror som kan ge henne en andraplats i presidentvalets första valomgång. För närvarande ligger de starkaste kandidaterna bakom Macron (Pécresse och Le Pen) på cirka 17 procent. Hon kan däremot genom en framgång i det folkliga primärvalet definitivt omöjliggöra för Anne Hidalgo att fortsätta driva sin valrörelse. Det skulle i så fall innebära att Socialistpartiet helt osannolikt kommer att sakna en officiell kandidat i ett presidentval. Det har inte skett sedan partiet bildades för över femtio år sedan. Kanske skulle Taubira i ett sådant läge låta sig övertalas att representera PS – vilket är föga troligt – eller att partiet hittar en ersättare till Hidalgo – vilket är lika otroligt. Socialistpartiets kris var enorm i förra valet när dess kandidat Benoît Hamon bara fick 6 procent av rösterna. En valrörelse utan en socialistkandidat vore dödsstöten för partiet.

Hur slutar nu försöken att skapa en stark vänsterkandidat i 2022 års valrörelse? Sannolikt kommer läget att förbli som hittills, det vill säga mörkt. Någon av kandidaterna Jadot, Mélenchon eller Taubira lär visa sig starkare än de andra. Det kommer med all sannolikhet inte att innebära någon förändring i styrkebalansen mellan höger och vänster i den franska politiken. Det kan ändå tyckas märkligt. Sannolikt beror det på att även Frankrike förlorat den vänsterradikala opinionen i väljarkåren. Detta land har genom hela 1900-talet haft en stark vänster, till vänster om det som i Nordeuropa kallas socialdemokrati. Hollandes regeringsår var ett försök att upprätta en sådan politisk linje men utan kraft och övertygelse från hans sida. Istället tog Emmanuel Macron chansen. Genom sin rörelse Republiken på väg och med mantrat ”varken vänster eller höger” tog han med sig merparten av de socialdemokratiska väljarna och även dess politiker in i sin regeringsmajoritet. Nu har han visserligen vridit sin politik mer åt höger men merparten av de socialdemokratiska väljarna han vann 2017 känner ingen större lockelse att återvända till något av de vänsterpartier som uppfattas som svaga, programlösa och utan karismatiska ledare.

Det måste ske ett generationsbyte. Vänstern måste formulera ett nytt och mer framtidsorienterat politiskt program. Det kommer att krävas stora förändringar innan vänstern blir ett politiskt alternativ igen i Frankrike. Så ser det i alla fall ut tre månader före nästa presidentval. Kanske 2027? Macron får bara sitta i två mandatperioder och frågan är vad som händer när hans tid i Elyséepalatset är över.