Fransmännen demonstrerar av nya orsaker

• augusti 25, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är ingen nyhet att många fransmän uttrycker sin politiska uppfattning och driver sin kamp för ett bättre samhälle genom kollektiva yttringar. Demonstrationer förekommer i stor omfattning liksom strejker. Upprop och namninsamlingar är också vanliga. I allmänhet sker dessa yttringar av grupper som representerar utsatta, underordnade kollektiv men inte alltid. Opinionsbildare, intellektuella och journalister förekommer ofta i sammanhang som kan beskrivas som i opposition mot makten i samhället.

Frågan är vad som förenar människor i grupper under olika tidsepoker. Finns det i dag ett annat övergripande motiv för att stora kollektiv demonstrerar parallellt men med samma yttersta drivkraft? Pierre Rosanvallon har funderat på det och skrivit en bok i essäform som kommit ut i sommar. Den bär titeln Les Epreuves de la vie (Livets prövningar).

Pierre Rosanvallon har en bakgrund inom den reformistiska vänstern. Han står som en av grundarna av en tankesmedja. La République des idées, som stått nära den så kallade andra vänstern i Frankrike, den vänster som påminner mest om svensk socialdemokrati och kritiserat den marxistiska och statskramande vänstern, vars främsta företrädare var en icke-marxist (!), Francois Mitterrand. Framförallt har Rosanvallon varit en av landets mest framträdande politiska intellektuella. Hans tankar, formulerade i en rad böcker, har spelat en central roll i debatten. Emmanuel Macron har en del av sina rötter i hans tanketradition.

Rosanvallon har analyserat de stora sociala rörelserna under senare år; meto0, gula västarna och antivaccinkampanjen. Han lägger också till den opposition som formats i motstånd mot President Macrons pensionsreform, ännu inte genomförd för övrigt. Rosanvallon pekar på att det skapas kollektiv kring politiska frågor även i dag men att klassperspektivet är nedtonat. Istället skapas gemenskapen bland deltagarna i de olika rörelserna av emotion, inte sällan indignation, misstro, känsla av diskriminering. Dessa känslor som berör många på samma sätt får sedan fäste i en aktuell händelse och blir till en samhällsfråga och skapar därefter en rörelse.

Nutidsmänniskan som revolterar får sitt engagemang genom en upplevd känsla. Det är en individuell känsla som sedan fortplantar sig till en kollektiv rörelse. Så kan metoo-rörelsen beskrivas. Det finns ingen klassanalys som ligger bakom att miljoner kvinnor reagerar och demonstrerar mot mäns sexuella våldshandlingar.

De gula västarna är inte heller en rörelse för att bryta ner klassamhället. Det handlar om människor som upplever sin utsatthet, reagerar mot den, uppfattar den som orättvis samtidigt som rörelsen saknar ett politiskt program, saknar filosofiskt skolade ledare. Karl Marx lär ha vänt sig i sin grav när han såg de gula västarnas agerande häromåret.

Pierre Rosanvallon har många läsare och åtminstone en av de sannolika kandidaterna till nästa års presidentval, den socialistiska borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo, hyllar hans bok och menar att den hjälper henne att bättre förstå människors bevekelsegrunder och positioner i revolten mot dagens etablerade Frankrike.

Om några dagar är sommarsemestrarna slut. I månadsskiftet lär den politiska debatten ta fart igen. En lång valrörelse tar sin början. Den 10 april nästa år genomförs den första valomgången dit alla officiella kandidater är kallade. Två veckor senare sker den andra valomgången med två kandidater. Vi kan se framemot drygt sju månader av spännande utspel, debatter, skandaler. Och inte minst analyser. På denna blogg ska jag försöka bidra med en och annan sådan analys och rapportera om andras. Pierre Rosanvallon har redan lagt ribban högt. För det får vi ge honom ett gott betyg!