Öppen strid i Sarkozys parti om förbud mot burqa

• december 23, 2009
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Ledaren för den konservativa majoriteten (UMP) i nationalförsamlingen, Jean-Francois Copé driver hårt frågan om ett snabbt förbud mot att bära burqa i offentliga rum i Frankrike. Nu vill han pressa igenom en lag redan i januari och detta har skapat en öppen spänning inom hans och President Sarkozys parti.

Lagförslaget har som motiv att skydda kvinnans jämlika ställning i Frankrike. Det är tänkt som ett medel att stärka de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna och markera att Frankrike är ett land där religiösa yttringar i möjligaste mån ska hållas borta från de offentliga institutionerna  och i detta fall med burqan också från gator och torg. Lagen kommer samtidigt att öka misstron från många invandrargrupper gentemot staten. Dess ambition att garantera alla samma fri- och rättigheter  kan utifrån ett muslimskt perspektiv ifrågasättas.

Brådskan att rösta igenom förbud mot burqan kan verka förvånande. Varför vill inte regeringen ha en mer djupgående dialog med moderata muslimer i Frankrike och med den stora andel kristna, judiska och icke-troende människor som är skeptiska till en alltför rigid hållning mot religiösa och kulturella yttringar som att bära burqa? Förmodligen räknar Sarkozy med att en reaktion mot ett sådant lagförslag kan växa sig för stark och kan leda till upplopp i invandrartäta förorter om dialogen får fortsätta ett par månader ytterligare.

Parallellt med beredningen av lagen mot burqa sker en annan dialog, den så kallade dialogen om landets nationella identitet som leds av ministern för invandringsfrågor och frågor om den nationella identiteten, Eric Besson. Det är ingen dialog utan en kampanj för regeringen att inför regionalvalen i mars månad begränsa nationella frontens möjligheter att vinna röster på ett folkligt missnöje med den nuvarande ekonomiska politiken. Det är viktigt för regeringen att få ett beslut i nationalförsamlingen innan Bessons kampanj upphör och därmed dess förväntade påverkan på folkopinionen. Det är bra för regeringen om så många som möjligt av  de högerorienterade väljarna uppfattar att Sarkozy är ett bättre alternativ i försvaret för det gamla Frankrike än Marine Le Pen.

Nu har – olyckligtvis för regeringen – splittringen i frågan om lagen mot burqa skurit rakt in i UMP:s grupp av ledamöter i nationalförsamlingen. Igår undslapp sig en av ledamöterna vid ett internt gruppmöte följande formulering: ”Den dag vi har lika många minareter som katedraler i Frankrike, kommer vi inte längre att leva i Frankrike”. Nora Berra, ledamot av regeringen, blev så upprörd att hon efter detta uttalande trädde ut ur salen och smällde i dörren. Talmannen i nationalförsamlingen, också ledamot av UMP:s grupp, har kallat Jean-Francois Copés agerande att påskynda beslutsprocessen för ”förhastad”. Andra inflytelserika ledamöter hävdar att partiet nu närmar sig gränsen för anständighet. Trots kritiken ställer sig ändå de flesta av UMP:s ledamöter lojalt bakom Copés agerande. Leden sluts och lojaliteten mot Sarkozy är stark.

Dialogen, det vill säga kampanjen, om nationella identiteten, lagförslaget mot burqan och en rad andra uttalanden av ministrar och ledande representanter för majoriteten hänger ihop. Den ger en bild av en intolerant hållning hos den franska högern mot invandrare från utomeuropeiska länder som lever i landet, arbetar och i de flesta fall också är franska medborgare. När en minister, Nadine Morano, klagar på invandrarungdomar  som bär sina kepsar bak och fram tyder det på något mer än ett välmotiverat försvar av kvinnans rättigheter. Det är också oroande att den muslimska befolkningen som i praktiken är i skottgluggen för hela kampanjen så sällan hörs och syns i media. I dagens Le Monde ägnas mycket spaltutrymme åt denna fråga men ingen representant för muslimer eller andra minoriteter får komma till tals. Det är representanter för den konservativa eliten från det vita Frankrike som håller i taktpinnen, skriver lagar och organiserar kampanjer. Det lär pågå ända tills motreaktionen slår till. Ingen vet när den kommer och hur stark den blir. Förr eller senare  lär det brinna i förorterna igen.