Hur tänker egentligen fransmän om Macron?

• april 22, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Svenskar och fransmän delar många samhällspolitiska värderingar men de skiljer sig också i synsätt. Jag tror att svenskar i allmänhet anser sig stå längre ifrån Frankrike än som är fallet. Den kritiska synen på religion delar de, särskilt sedan vi lämnat Svenska kyrkan åt sitt öde, skild från staten 2000. På senare år har också frågor om jämställdhet och genus kommit att likna varandra alltmer. I varje fall finns nu också i Frankrike en opinionsbildande elit som driver frågor som verkligen inte liknar den klassiska patriarkala synen på relationen mellan man och kvinna.

Det finns samtidigt klara skillnader mellan de båda länderna och de är möjligen mer betydelsefulla. Det handlar ofta om ekonomi och arbetsliv, frågor som leder till en närmast hatisk inställning till Emmanuel Macron från stora grupper både till vänster och höger. En upprördhet mot presidenten som inte bara finns hos den välformulerade eliten utan överallt i samhället.

Många svenskar som nyfiket frågar mig om fransk politik vill veta hur det går för Macron. Frågan innehåller inte sällan ett stänk av beundran över hans uppenbara begåvning, retorik, tydliga försvar mot trumpismen och de antidemokratiska dragen i rysk och kinesisk politik. Ibland får jag också frågan hur populär han är i Frankrike.

Den senare frågan är svår att besvara. Det blir så komplicerat att säga att väldigt många fransmän är så arga på honom att det i samtal med fransmän inte  alltid går att diskutera lugnt och sansat, väga för- och nackdelar med hans politik. Francois Hollande och Nicolas Sarkozy var också hårt kritiserade men det finns ett raseri mot Macron som går utöver den sakliga kritiken. Skulle jag berätta det tänker min svenske vän att det är något som dolts för honom eller henne. Svaret är möjligen att svenskar och fransmän värderar vissa politiska frågor på olika sätt.

President Macron är annorlunda mot sina företrädare på några sätt. Han är klassiskt fransk i sin påtagna roll av att vara en dominant ledare för landet. Konstitutionen ger honom den rollen och han tar den utan att blinka. Han gör det med en framtoning som stämmer med hans befogenheter. Francois Hollande uppfattades som svagare och möjligen lite vänligare och Sarkozy var busigare i sin stil och talade till den vanliga medelklassen som ville ha ett jobb, tjäna bra med pengar och leva vidare på det sätt som fransmän alltid gjort. Gärna visa sig som en stormakt men ändå leva inneslutna i sitt eget land. Frankrike har alltid haft sin egen stil och ska fortsätta med det.

De senaste presidenterna har varit olika varandra på ett personligt plan. Det har funnits en form av folklighet som präglat Sarkozy, Hollande men även Jacques Chirac som var president mellan 1995 och 2007. Jag tror ändå att personligheterna spelat en mindre roll. Egentligen är alla sittande presidenter mer eller mindre hatade eller åtminstone hånade. Konstitutionen bidrar också till det. Det är inte bara ett karaktärsdrag hos fransmännen. Frankrike har alltid varit ett centralistiskt land sedan kunga- och kejsardömenas dagar. Vi kan ju bara ana vad bönderna på 1600-talet tyckte om sin solkung, den envåldshärskande Ludvig den XIV.

Det som ändå sticker ut hos Macron och skiljer honom från hans företrädare är hans ambition att förändra delar av det franska samhället. Han vill verkligen bryta definitivt med colbertismen, den traditionella franska ekonomisynen från 1600-talet. Han tror att globaliseringen för med sig fördelar och vill i högre grad än sin företrädare spränga gränserna mellan Frankrike och omvärlden. Det är inte helt sant till alla delar. Även Macron är nationell i vissa avseenden men folk uppfattar honom ändå som en globalist. Han har ett drag av liberalism som många fransmän förknippar med ett system som leder till ökade sociala och ekonomiska klyftor.

Med globalismen kommer kapitalismen och det finns en djup skepsis i Frankrike mot detta ekonomiska system. Ett globaliserat Frankrike gör de vanliga fransmännen skyddslösa. Det är staten som skyddar medborgarna. Macron förefaller mindre trovärdig som samhällsbeskyddare, särskilt för svaga grupper.

Macron har haft ambitionen att mjuka upp ett offentligt regelverk som andra västeuropeiska länder gjort för länge sedan. Men arbetsrätten är mer helig i detta land och misstron mot att konkurrensutsätta statliga verk är djup. Det märkte Macron när han vill släppa in utländska aktörer på de franska järnvägarna. SNCF må gå med miljardförluster men är ändå heligt och ska ha kvar sin monopolställning, tänker många fransmän.

Det finns en stark socialistisk vänster och en allt starkare nationalistisk höger i Frankrike. De må inte vara överens om så mycket men i grunden vill de försvara Frankrike mot yttre påverkan, särskilt från de anglosaxiska länderna och från USA i synnerhet. Frankrike försökte en period att stå emot internet och skapade sin franska minitel istället. Nu förs en form av kulturkamp mot de stora globala aktörerna som Google, Amazon med flera. Den franska kulturen handlar mycket om synen på ekonomi.

Macron går inte att lita på, tänker många fransmän. Han är nog i maskopi med den globala kapitalismen. Det innebär att han säljer ut Frankrike och vanligt folk till den internationella storfinansen. Han privatiserar, luckrar upp, öppnar gränser. Mycket av den misstro som finns är inte helt grundad i fakta men visst går han längre än tidigare presidenter. Här kan ligga en förklaring till att han är så hatad i så breda kretsar.