Vänsterns läge hopplöst i ett högervridet Frankrike

• februari 18, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Femton månader till presidentvalet och Frankrike vaknar upp till ett intresse för klassisk politik och val. Den hör bloggen hakar på med glädje, trött på alla rapporter om virusspridning, testningar och nedsläckning av landet. Marine Le Pen möter den sittande presidenten i en andra, avgörande valomgång i maj nästa år, säger opinionsundersökningarna. Men finns det då inget alternativ till en extrem höger och en Macron som låter sin inrikesminister kalla Nationell Samlings ledare för alltför mjuk i förhållandet till den radikala islamismen? Har vänstern försvunnit i Frankrike?

Ja, det ser inte mycket bättre ut. Den kände politologen Dominique Reynié konstaterar i tv-programmet C dans l´air att Frankrike har högervridits och den politiker som inte intar en hårdför hållning kring islamism, migration och kriminalitet är chanslös i nästa presidentval. Det går att prata ekonomi och peka på ökade ekonomiska klyftor i landet och försvara de gula västarna men det räcker inte på långa vägar till att vinna. Dessutom är vänstern splittrad.

Låt oss se på läget för vänstern. Ingen av dem som nu förekommer som möjliga kandidater når över 10 procent i en första valomgång och det ska jämföras med Marine Le Pen och Emmanuel Macron som båda ligger kring 25 procent. Det okuvade Frankrikes (LFI) ledare Jean Luc Mélenchon toppar med 10 procent. Paris borgmästare, socialisten Anne Hidalgo ligger någon procent efter och de grönas främste företrädare, Yannick Jadot, ytterligare några procent efter. Det talas om en stark uppgång för de gröna och det manifesterades i resultatet i EU-valet förra året men det var … EU-valet. Partiet lyfter inte och Jadot är dessutom inte särskilt karismatisk.

Problemet med vänstern i stort är inte bara avsaknaden av starka ledare. Splittringen är stor. En del, främst de äldre arbetarna som inte gått till Le Pen, vill ha en traditionell socialism och intresserar sig för industripolitik och ekonomi. Den gröna delen av väljarkåren har sin förankring i miljö och klimat och står ofta i total kontrast till industrivänstern. Och så finns en växande del av vänsterväljarna som bryr sig om feminism och övriga rättighetsfrågor. Den trotskistiska rörelsen har fortfarande ett visst stöd i befolkningen och brukar representeras av en eller två kandidater som tillsammans plockar tre procent av väljarna. Mitt i detta finns dessutom behovet för vänsterpartierna att söka stöd i förorternas folk, invandrarna som inte alltid passar in i den europeiska vänsterns tradition. Resultatet blir en total fragmentarisering av vänstern. Tillsammans kanske deras partier och presidentkandidater uppnår mellan 25 och 30 procent av väljarkåren men uppsplittrade på fem, sex kandidater. Minst!

Men kan de inte förenas, undrar en praktiskt sinnad svensk? Och framförallt, vill de inte rösta för Macron hellre än en högerextrem kandidat som Le Pen i en andra valomgång? Enighet är ingen dygd i Frankrike och nej, många av vänsterns väljare ser ingen skillnad mellan Macron och Le Pen. Alternativet blir då att avstå från att rösta i den andra valomgången. Ett lågt valdeltagande kommer sannolikt gynna Le Pen och sannolikt blir det ett lågt valdeltagande om dessa två tar sig vidare till slutomgången.

President Macron har i dagarna lanserat ett förslag om förtidsröstning till nästa års val. Det har inte förekommit tidigare i Frankrike men skulle kunna höja valdeltagandet. Bra? Nej, ropar alla oppositionspartier i kör och misstror staten för att öppna för valfusk till den regerande majoritetens fördel. Macron har inte förankrat förslaget hos de andra partierna innan han nu lanserar det. Detta faktum ökar misstron mot förslaget. Det som i Sverige bara ses som en praktisk åtgärd för att underlätta röstandet hos väljarna blir i Frankrike en fråga om regeringens manipulation, om fusk, om valtaktik.

Faktum är att Macron mycket väl kan vinna på att väljarna får rösta också i förväg om det leder till ökat valdeltagande. Lågt valdeltagande kan alltså gynna Le Pen som då drar fördel av att en massa vänsterväljare drar sig för att rösta om ingen vänsterkandidat är kvar i den andra valomgången. Varför stanna kvar i stan på söndagen och rösta när det inte är så viktigt och vädret är fint i maj och trädgården på landsstället lockar.

Vänsterns kandidater tycks inte ha särskilt stora chanser i presidentvalet. Det kan visserligen hända mycket under femton månader men här krävs att de politiska huvudämnena byts ut och att en karismatisk vänsterledare som alla kan samlas kring plötsligt stiger upp som en fågel Fenix. Det förefaller i sanning vara en högst orimlig utveckling.