En fransk tidning ser på svensk coronapolitik

• december 17, 2020
• Tomas Lindbom
• 3 comments

Den svenska coronakommissionen har som bekant lämnat sitt första delbetänkande kring svenska regeringars och myndigheters sätt att sköta pandemin på olika områden. Detta har säkert uppmärksammats på många håll utomlands.  Den mest respekterade och seriösa dagstidningen i Frankrike. Le Monde, toppar sin nätupplags i dag den 17 december på förmiddagen med en längre rapport från sin Sverigekorrespondent Anne-Francoise Hivert. Det är en bister läsning.

Det är lätt att leva i sin egen bubbla i sitt eget land. Det gäller inte minst hur vi i Sverige uppfattar ansvarsfrågan. Det blir så tydligt hur många av oss svenskar spontant undviker att utkräva ansvar från den politiska ledningen men att vi också har föreställningar om vårt eget lands förträfflighet när det gäller att klokt och sansat och tillförlitligt lösa landets problem. Det gäller inte minst oss själva om vanliga medborgare men också regering och myndigheter. Ett land som ser sig själv som höjden av förnuft och måttfullt klokskap kan inte göra fel vad än siffrorna och verkligheten visar.

Anne-Francoise Hivert på Le Monde ser på oss från ett utomstående perspektiv när hon i slutet av artikeln konstaterar att äntligen nästa år den 15 mars kommer den pandemilag att träda i kraft och att Sverige först då kan stänga restauranger och butiker. Hivert verkar inte heller riktigt tro att rekommendationer räcker, inte ens i Sverige, men konstaterar också att regeringen i höst genomfört skarpare inskränkningar som den ändå verkar tro på. Restaurangerna tvingas sluta sälja alkoholhaltiga drycker efter klockan 22 på kvällarna och stänga kort senare.

Sverige har alltså inte satt en lag i verket förrän ett år efter virusutbrottet, kan Le Mondes korrespondent konstatera i sin artikel och vrider runt kniven i köttet på oss svenskar när hon citerar Stockholms sjukhusdirektörs beskrivning av läget i huvudstaden och rapporterar om bristen på sjukhuspersonal och några av de påpekanden som coronakommissionen fört fram kring bland annat bristerna i äldreomsorgen.

Det är en bild av ett lands politiska ledning som haft en dålig förberedelse för en pandemi och sedan av olika skäl och på olika sätt velat gå sin egen väg och vägrat vidta åtgärder som i de allra flesta länder varit normala. Om det ändå funnes siffror som styrker att vi klarat oss åtminstone lika dåligt som i andra länder. Det har ju också varit ett mantra som vi hört under pandemins gång. Ann-Francoise Hivert noterar att antalet smittade i Sverige för närvarande är 739 fall per 100 000 invånare mot Frankrikes 236. Vår bild är snarare att läget är mycket värre i Frankrike där folk har tvingats hålla sig inne stora delar av dagarna och haft utegångsförbud på nätterna. Och vi har tyckt synd om alla franska barn som tvingats gå omkring med munskydd i skolan. Uppenbarligen har de vidtagna åtgärderna haft viss effekt. Sverige däremot är enligt Hivert det femte mest drabbade landet i Europa för närvarande.

Fransmän jag talat med under detta pandemiår har ju hela tiden haft svårt att förstå den svenska så kallade strategin. Möjligen kommer det mest obegripliga för icke-svenska iakttagare i framtiden att vara hur hanteringen av coronaepidemin rönt så lite kritik som den gjort i det egna landet. Jag tror inte det har gått upp för fransmännen. De svenska medborgarna är väl, tänker de, lika misstänksamma mot makten som vi är. Jag   – med fransk-svenska ögon – har konstaterat hur förtroendet för den egna överheten i Sverige är så grundmurat i så stora delar av befolkningen att det inte heller lockar oppositionen att ifrågasätta och utmana den sittande regeringens och myndigheternas tankesätt och beslut. Det är alltför riskabelt för oppositionen att underkänna en politik som talar om det förnuftiga folket. Det ska mycket mod till för att ifrågasätta en politisk majoritet som lutar sig mot befolkningens förväntade ansvarskänsla. I efterhand är det så dags för oppositionen att säga att regeringen gjorde fel. Och ingen tar heller ansvar när dödssiffrorna stiger. Den svenska offentligheten är ju så raffinerat organiserad att ingen har det yttersta ansvaret. Inte regeringen, inte myndigheterna, inte regionerna, inte kommunerna. Alla på en gång och samtidigt ingen fullt ut.

Le Monde har nu avslöjat allvarliga brister i svensk offentlighet. Vår svenska tro på vår egen förnuftighet och vetenskaplighet kan vi möjligen fortsätta att tro på. Men det lär bli svårare i framtiden att upprätthålla en internationell uppfattning om Sverige som en eftersträvansvärd modell. Det är synd om UD som ständigt kämpar med att putsa på en god Sverigebild i världen. Le Mondes Sverigekorrespondent är en av alla som tillsammans bidrar till att med goda argument förfula den bilden utomlands.