En kulturkamp i Frankrike

• oktober 31, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Så har det hänt igen. Ett tredje attentat på kort tid. Först attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos gamla lokaler. Därefter mordet på historieläraren som visat Muhammedteckningarna i en skolklass. Och nu attentatet inne i en katolsk kyrka i Nice där tre personer dog. Går det att se samband? Jo, det rör sig om fler än en motsättning mellan islamister och Frankrike.

Först ett konstaterande: Emmanuel Macron har obestridligen rätt när han konstaterar att islam är en religion i kris. Det är i ock för sig också andra religioner, inte minst den kristna. Men tack och lov saknar kristendomen en militant och våldsbenägen minoritet lik islamismen. Problemet är att muslimerna i flera stora och folkrika länder kopplats till politiskt extrema regimer. Alltför många utövare och inte minst ledare ägnar sig åt politiskt maktspel och allt färre åt andlighet. Det råder en uppenbar skillnad mellan medeltidens islam med stora tänkare inom den arabiska mystiken och dagens muslimska ledare. När islamisterna begår sina våldshandlingar är det många muslimer som blir förtvivlade men var finna det aktiva motståndet som kan bryta ner all extremism och återföra islam till en andligt fördjupad religion? Vi ser alltför lite av en sådan positiv reaktion.

Islamismen blir den mest synliga företrädaren för islam i Frankrike. Den har flera mål och vi kan se det nu när vi har fem års perspektiv på terrordåden. Hädelsen av Muhammed blir för alla troende muslimer en attack mot deras kultur och religion. Det är ett faktum och har inget med våldet att göra. Islamisterna som har en militant agenda driver motståndet till sin spets och utför grymma handlingar i sin reaktion på den västerländska yttrandefriheten. Därför har tre terrorattacker handlat om satirteckningarna av profeten Muhammed; terrordåden mot Charlie Hebdo i januari 2015, attacken i september i år mot tidningens gamla lokaler och mordet på historieläraren.

Nästa konflikt är den mellan islamister och den franska sekulära kulturen i allmänhet med frihet för kvinnor, homosexuella och så vidare. Dit kan vi sannolikt räkna de tre terrordåden i november 2015, bland annat mot nattklubben Bataclan men också mot Stade de France under pågående landskamp mellan Frankrike och Tyskland och med President Hollande på läktaren. Terrordådet på Promenade des Anglais i Nice på nationaldagens kväll 2016 var också ett uppenbart angrepp på den franska republiken med dess värderingar. Nationaldagen den 14 juli påminner fransmännen om stormningen av fängelset vid Place de la Bastille den 14 juli 1789, början av den stora franska revolutionen med visionerna om frihet, jämlikhet och broderskap.

Islamismen har ännu en svuren fiende. Det är den katolska kyrkan. För några år sedan mördades prästen Hamel i den lilla staden Sainte-Etienne-du-Rouvray i Normandie. Père Hamel var en mycket omtyckt präst i sin församling och starkt engagerad i sociala frågor. Häromdagen mördades tre personer i en kyrka i Nice, kyrkvaktmästaren och två kvinnor som råkade befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Katolska kyrkan är en annan del av den franska kulturen. Ett samfund som stridit för sin övertygelse och särskilt under medeltiden i stark konflikt med islam, inte minst i Spanien. Katolikerna blir sannolikt i islamisternas ögon en rörelse som politiskt solidariserar sig med västerlandet och den förhatliga kolonialismen.

Ju mer islamisterna driver sina terrordåd desto mer splittras förstås ett land som Frankrike i olika oförsonliga kulturer. De extrema islamisterna är inte så många men radikal islamism i allmänhet växer. Allt fler samhällen i Frankrike tenderar att skapa sina egna kulturer och egna lagar parallellt med den franska republiken.

Terrorismen föder ökad oförsonlighet. Som så många gånger tidigare i historien måste det komma till stånd någon form av försoning mellan landets två skilda kulturer, den sekulära/katolska och den muslimska, när moderata krafter på båda sidor måste agera. Det är verkligen också ett ansvar som åvilar det franska majoritetssamhället och dess politiska företrädare. Hur det ska gå till är en närmast en omöjlig uppgift att besvara men det måste så småningom ske. Just nu, i dessa dagar, kan inte den franska republiken väja utan måste vara tydlig med sina värderingar. Det kommer dock en morgondag. Det gäller att ta vara på den innan nästa våg av terrorhandlingar sköljer över landet och läget blir än mer dramatiskt.