Yttrandefriheten och kulturell mångfald i konflikt

• oktober 25, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Dådet mot historieläraren Samuel Paty väcker debatt i Frankrike. Det är samtidigt en fråga för hela västvärlden. Den ställer två visioner om den enskilda nationens framtid mot varandra: försvaret för ett samhälle  byggt på en traditionellt sekulär upplysningsfilosofi gentemot visionen om ett samhälle som tolererar  kulturell mångfald; så kallad kommunitarism. Den som påstår att det är enkelt att lösa konflikten har antingen dålig förmåga till inlevelse  eller döljer en strikt ideologisk agenda.

I den här bloggen har jag vid ett antal tillfällen återkommit till det som är grunden i den franska kulturen; rötterna i upplysningstiden men också i sekularismen (laïcité). Den senare gör en stark uppdelning mellan stat och religion men formulerar också en principiell och mycket långtgående syn på yttrandefrihet. Sekularismen i fransk tappning är inte bara en idé om att religionen är en privatsak som ska hållas utanför den offentliga delen av samhället, till exempel skolorna. Det är minst lika mycket en idé om att människor ska skyddas av staten för att kunna utöva sin tro eller sin icke-tro. Men sekularismen formulerades i en tid när medborgarna var i huvudsak européer och katoliker. För hundra femtio år sedan förutsåg ingen den stora muslimska invandring som kom efter det att kolonierna i Nordafrika blivit självständiga

Frankrike brottas idag med en svår konflikt. Å ena sidan finns de medborgare och opinionsbildare som vill att landet ska förbli franskt i sin kultur, i sina lagar och som förväntar sig att invandrargrupper från andra delar av världen med annan religion (islam) anpassar sig till det nya landets värderingar. De återfinns i stort sett inom hela den franska politiska eliten och dominerar också i den liberala, dominerande gruppen av opinionsbildare. Å andra sidan de som öppnar för en form av mångfald där visserligen respekten för franska lagar ska vidmakthållas och separationen av stat och religion upprätthållas men där oron är stark för att ett alltför hårt försvar för en enda fransk kulturell identitet kan skada sammanhållningen mer än en påtvingad assimilering.

Skolans roll blir här avgörande. Dess uppgift är att lära alla franska barn principerna för yttrandefrihet och sekularism. Skolan får inte vika även om klassens  samtliga elever är muslimer. Det  är allmänt omvittnat att det råder stor misstro i många utanförskapsområden för det sekulära Frankrikes sätt att förhålla sig till lagar och kultur. De som försvarar mer av mångfald vill ha mer av dialog på skolorna kring värdefrågor men det förhållningssättet är inte tillräckligt principfast  för majoriteten av fransmännen som oroas över att landet i så fall tappar sin identitet. Skolan ska fostra barnen, inte öppna för samtal och egen reflektion i dessa frågor.

Min beskrivning är förstås en förenkling av motsättningarna. Alla schatteringar däremellan finns. Dessutom finns islamismen. Det är i alla händelser naivt att tro att dess ledare är overksamma. De  för en ständig kamp för att stärka sitt inflytande över muslimer i förortssamhällen runt om i Frankrike. De har sin agenda; ta över vissa förorter, skapa ett parallellsamhälle och hota den franska ordningen.

Debatten i media handlar i hög grad om hur denna grupp ska hindras från att växa.  Vilken strategi bör Frankrike och dess politiska ledning inta för att inte landet på sikt delas i två delar med två helt skilda kulturer och lagar? Här råder också en konflikt. En lösning är att bekämpa islamismen med nya och hårdare  antiterroristlagar och effektivare polisinsatser. En annan lösning, som hörs mindre men som finns, är att förorda en öppnare integration av muslimer i samhället och en antirasistisk politik.

Det som sker i Frankrike sker också i Sverige, möjligen med en viss eftersläpning i tid. Reaktionerna i Sverige på  terrordådet i Conflans-Sainte-Honorine visar på en liknande motsättning rent politiskt, om än svagare i tonläget – än så länge. Nationalism eller mångkultur står mot varandra. När terrorismen eller gängkriminaliteten blir försvårande faktorer i denna grundkonflikt blir det än mer komplicerat. Pragmatism och konsensus är begrepp som inte längre verkar lika relevanta och istället ökar motsättningarna mellan olika politiska partier och rörelser.