Makten och folket om en kris

• september 28, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

När jag  var barn minns jag de gamla säga i Sverige: ”Det är bara krig och elände i världen. Vart ska det ta vägen?” Nu säger de äldre detsamma och tycker förstås att det är värre i dag än när de (=vi) lyssnade på våra mor- och farföräldrar för sextio år sedan. Det hör väl till att äldre blir mer oroliga och minns sin barndom som mer stillsam och lycklig, även utanför lekhagen. Sverige under min uppväxttid var nog rätt fredligt trots allt. Det som var riktigt skrämmande skedde långt ifrån vårt eget land. I dag är det inte riktigt detsamma. Världen har krympt. Och för fransmännen har det alltid varit mer eller mindre kris. Jag har faktiskt heller aldrig hört en äldre fransman uttrycka sig som om allt blir värre med åren. Kanske är bilden av livet konstant mörk med roliga händelser instuckna däremellan.

Jag har nog skrivit det förr på bloggen men mitt intryck av de  femton år jag bevakat fransk politik är att kriserna kommer och går med en tät regelbundenhet. Det är ingen som tror att livet är en dans på rosor, varken rent samhälleligt eller rent personligt. Det påverkar sannolikt reaktionerna på kriserna hos människor. Framförallt tror inte fransmännen att det går att lägga ansvaret på regering och myndigheter. De går inte att lita på liksom inte heller andra människor i samhället med undantag möjligen för den egna familjen. Misstron finns där alltid och den påverkar människors beteenden i krissituationer och den påverkar hur regering och myndigheter agerar i sådana lägen.

Frankrike har en konstitution som hyllar principer om frihet, jämlikhet och broderskap. Hur ser det ut egentligen med sättet att leva efter dessa principer?  De efterföljs i juridisk mening men inte alltid politiskt. Landet har en polismakt som tenderar att utöva mer våldsmakt än som vore rimligt utifrån principerna. Invandrare behandlas ofta på ett mer misstänksamt och ibland mer våldsamt sätt än andra grupper i samhället. Statschef och regering har i princip liberala värderingar men slår till med brutalitet i krislägen. Presidenten har dessutom legala befogenheter att driva igenom lagar utan omröstning i parlamentet.

Hårdheten har sina förklaringar. Krigen avlöser varandra. I stort sett varje president har varit i krig. I landet finns ständigt farliga terrorgrupper som förbereder attentat; mot staten eller mot utvalda grupper i samhället. Under de senaste tio åren har det ständigt förekommit terrorattentat. Under Francois Hollandes fem år hotade islamistgrupper det franska samhället vid flera tillfällen. I förra veckan skedde det senaste attentatet, riktat mot satirtidningen Charlie Hebdo, låt vara att våldsmännen inte visste att de attackerade en lokal i östra Paris, där en annan redaktion tagit över efter dådet i januari 2015. Judarna har regelbundet utsatts för attentat, inte bara under det senaste decenniet.

De sociala konflikterna avlöser också varandra. Fackliga demonstrationer som kräver polisnärvaro liksom året med de gula västarna som under en kort tid tycktes hota presidentmakten. Det är ett samspel mellan makt och revoltörer som leder till dessa utbrott av våld men förklaringen är också historisk. Ett land som Frankrike som ligger mitt i Europa blir tveklöst utsatt för mer oro och våld än länder i periferin. Dessutom har Frankrike en stark vilja att spela en roll i samhällsutvecklingen internationellt. Det är ett land med stormaktsambitioner.

De vanliga fransmännen misstror staten och statens institutioner. Där skiljer de sig från svenskarna. Det går att utläsa av olika opinionsundersökningar. Det är som ett spel mellan medborgare och landets ledning. De triggar varandra och tror att våld måste mötas med våld. Och ofta är det nog så.

Hanteringen av pandemin ger också exempel på denna misstro. President Macron meddelade redan i mars att folket nu skulle kriga mot viruset. Det var hans sätt att få människor att ställa upp och ta sitt ansvar. Bara genom att stänga ner landet och kräva total uppslutning bakom en strikt lock-down förmodade han att människor skulle ta detta ansvar. Förmodligen hade han rätt. Men nu är å andra sidan många fransmän totalt ovilliga att gå in i en andra karantän, helt bortsett från de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd. Nu är solidariteten bruten mellan makten och folket. Nu bråkar alla med alla. Inte minst bråkar lokalpolitiker med regeringen när de påtvingas hårda restriktioner som i Marseille där restauranger och barer måste stänga en andra gång.

Det är lätt att göra sig märkvärdig i Sverige och sucka över dessa fransmän som bara bråkar istället för att lösa problemen. Men alla lever i och av sin historia. Det gick att få människor att ta ansvar för att stoppa smittan i våras. Det skedde på ett sätt som kan ha varit för hårt. Å andra sidan var det förmodligen enda sättet att uppnå enigheten. Inte minst drevs denna enighet fram genom att skrämma befolkningen. Nu visar sig problemen under en andra virusvåg. Men det hade sannolikt inte gått att agera annorlunda i våras. Frankrike lever i spänningarna mellan förbud och revolt, i krig och terror men också under en viruspandemi.