Om inlåsningens psykologi

• maj 4, 2020
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Jag lever som fransmännen fast jag bor i Stockholm. Jag går bara ut för promenader eller för en joggingtur. Maten levereras hem till mig. Jag går inte heller på kafé. Faktum är att jag inte ens har någon särskild lust till det. Men ändå finns det en skillnad mot min familj i Paris. Jag skulle kunna ta en öl på en bar vid Medborgarplatsen eller äta middag på Sturehof. När bistroerna och brasserierna får öppna igen i Frankrike är fortfarande en öppen fråga. Om de ens finns kvar den dagen de får tillstånd att åter servera en bifteck frites. Än så länge måste medborgarna till  och med ha en ifylld blankett i handen för att göra ett besök i matvaruaffären eller på apoteket. Vad gör denna inlåsning med människor?

Jag anar en viss stigande frustration bland fransmän. Det berättas om personer som tar bilen och kör upp på närmaste motorväg för att få trycka gasen i botten och  pressa sitt fordon till maxfart. Det är inte konstigt om sex veckors isolering tär på psyket. Förmodligen är det bara en känsla som motverkar revolten mot karantänen. Det är rädslan.

Det verkar som om rädslan varit men också fortfarande är en viktig kraft kring den ordning som upprättats i Frankrike och i de flesta länder. Rädslan styrde i hög grad besluten om att sätta ett helt folk i karantän. Det finns mycket förnuftigt också i rädslan. Jag menar regeringens rädsla i form av en omsorg om människoliv. Resonemangen om att först skydda medborgarna och sedan förse dem med medicin och vaccin. Skulle det dröja, finns också kunskapen om hur immunitet så småningom skyddar.

Människors egen rädsla förenklar också för de styrande när de valt den hårda linjen. Vem vill ge sig ut på gator och in i affärer och kontor om risken för smitta och död förefaller om inte överhängande så ända påtaglig. Och denna rädsla hos var och en stärks under den pågående karantänen. Tv och tidningar matar alla fransmän med utlåtanden från den medicinska expertisen, en yrkeskår som redan före coronan hade en stark ställning i landet. Där sitter ett folk hemma och matas med ständigt nya expertuttalanden från landets läkarkår. I Sverige dominerar Folkhälsomyndighetens syn på hur epidemin ska hanteras. De franska experterna stöder den linje som Frankrike och dess regering slagit in på.

Nu inser den franska regeringen liksom de flesta länders regeringar att karantänen inte kan fortgå längre – i varje fall inte lika strikt. Franska föräldrar reagerar då med tvekan eller motstånd mot att släppa sina barn till skolorna. Det hjälper inte att klasserna inte får överstiga tio-femton barn och att de större barnen ska bära munskydd. Ordningen vid skolluncherna är också  starkt reglerad. Rädslan har hållit människor i en extremt besvärlig karantän under sex veckor. Hur ska föräldrarna nu våga släppa ut sina egna barn till en farlig värld utanför?

Emmanuel Macron och hans regering har i detta läge uppdraget att försöka lugna en befolkning med ord om att det finns andra värden än att hindra smitta och dödsfall. Visserligen är smittspridningen lägre än för några veckor sedan. Trots det är läget fortfarande kritiskt. Men näringslivet måste börja fungera igen. Annars blir de ekonomiska konsekvenserna för svåra. Och barnen måste börja skolan igen. Annars kommer de att hamna för långt efter i läroplanerna. Det får också på sikt konsekvenser för landet, inte minst ekonomiskt.

Perspektiven måste vidgas. Det handlar inte längre bara om att rädda liv fast det har varit i fokus hittills. Befolkningen är fortfarande rädd för smittan. Rädslan försvinner inte hos ett folk bara för att politiken ändras.  Samtidigt känner sig människor alltmer frustrerade över att leva i karantän. Sommaren kommer. Längtan är stark efter släkt och vänner, efter semester vid kusten och i sommarhusen. Och den som ingen släkt har och inget sommarhus utan bara en trång stadslägenhet vill åtminstone ta sig en promenad på stan. Utan ifylld blankett i handen. Helt rimligt! Macron har en delikat uppgift framför sig. Det är, som många säger, lättare att låsa in folk än att öppna upp.