Hopp behöver ingjutas i det franska folket. Annars…

• april 23, 2020
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Coronakrisen fortsätter att hänga tungt över Frankrike och det franska folket. Dödssiffrorna stiger och antalet har nått den nivå där Spanien befinner sig, över 21 000 enligt dagens uppgifter. Det finns tecken som tyder på att antalet smittade minskar och att Frankrike de närmaste veckorna får ett något lägre tryck på intensivsjukvården. President Macron har pekat ut ett datum, den 11 maj, när landet sakta ska börja återgå till ett mer normalt tillstånd. Samtidigt är framtiden oviss. Det kommer att ta tid. För de äldre ser det mörkare ut. Frågan är om de ens får röra sig fritt i landet under hela sommaren.

Nåväl, alla inser att karantänen sätter en psykisk press på människor. En nyligen framtagen opinionsundersökning visar att andelen fransmän som står ut med att befinna sig i karantän fortfarande är förhållandevis hög men siffran sjunker. För fjorton dagar sedan upplevde tre av fyra att de kunde leva hyggligt trots de speciella förhållandena. I dag rör det sig om knappt två av tre. De äldre, trots att de säkert har ännu mindre möjlighet att komma ut än andra grupper, uppvisar en högre andel nöjda. Det är mer folk i medelåldern som delvis tappat modet. Det är svårt för många med hemmavarande barn och yrkesarbete i hemmet att klara av den dubbla rollen att vara både yrkesarbetande och lärare till sina barn.

En sociolog som jag hörde på tv berättade också om fall med personer som i ren frustration tagit sin bil och kört i hög hastighet på vägarna och ertappats med överskridna hastighetsgränser på mer än 50 km. Våld i hemmiljö är ett annat växande problem. Hur länge fortsätter fransmännen att vara motiverade? Som en psykiater uttryckte det i ett sammanhang: ”I början är folk rädda och gömmer sig hemma. Nu har den perioden gått över. Nu behövs mer av positiva besked från regeringen för att människor ska stå ut. De behöver ett mål i framtiden att fixera.”  Den 11 maj är sannolikt betydelsefullt för många. Förhoppningen finns att det blir bättre därefter och att regleringarna långsamt – inte alltför långsamt – släpper.

Den svenska modellen med öppna butiker och restauranger och ökat ansvar lagt på individerna har sina fördelar. Samtidigt vet vi inte om vår modell innebär  fler döda. Kanske kommer Sverige att behöva längre tid på sig att få ner smittkurvan. Det är förstås oerhört svårt att jämföra mellan länder. Inte ens experterna vågar göra det. Men det blir intressant att följa hur fransmännen den närmaste månaden kommer att bete sig. Kommer de att göra någon form av revolt mot de stränga reglerna i ren desperation? Kommer våldet i hemmen att bli ohanterligt? Det är trots allt frågor som bör ställas vid sidan om de rent ekonomiska problemen som uppstår i ett land som i hög utsträckning stängt ner kommersiella verksamheter. Eller händer något helt annat som vi inte kan förutse? Det är under alla omständigheter imponerande att två av tre fransmän fortfarande accepterar rådande läge utan att bli alltför frustrerade eller kritiska.