Camus efter 50 år

• november 25, 2009
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Snart är det 50 år sedan Albert Camus dog i en trafikolycka, bara 43 år gammal. Ändå hann han under sin korta livstid – och ännu mer efter sin död – prägla så många européer.

Camus var i grunden optimist. Existentialismen, som han tillhörde om än med viss distans, lär ut en positiv människosyn. Eländet i världen kan bara bekämpas av människan själv. Det blir vad vi gör det till.

Camus var en stor berättare. Han genombrottsroman L ´Etranger (Främlingen) har jag haft på näthinnan hela mitt liv sedan jag läste den som ung student. jag ser Meursault röra sig på stranden under den heta algeriska solen. Jag har efter läsningen av den romanen alltid längtat till detta land, så svårt att besöka av politiska skäl. Tyvärr!

Det vilar ett skimmer över existentialismen. Över Camus och över Sartre och de Beauvoir. Deras intellektuella sökande efter sanningen. Över en tid då människans skapande förmåga sågs som en förutsättning för liv och framsteg. Det finns faktiskt en del att återerövra från efterkrigstidens politiska och kulturella kamp. Sådant som vi kan åstadkomma utan att  alltid söka bara den materiella lyckan.