Macrons stjärna dalar betänkligt

• januari 18, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016 kom som en chock för det liberala USA och för det flesta västeuropéer. Samtidigt sa många av oss  att en sådan galning inte kunde sitta hela mandatperioden. Han skulle göra bort sig till den milda grad att han via riksrätt eller av egen vilja skulle tvingas bort från Vita huset. Ett halvt år senare valdes Emmanuel Macron till president i Frankrike. Till honom knöts däremot starka förväntningar. Han lovade en nödvändig modernisering av landet och hans utrikespolitiska visioner, inte minst i EU-frågan, gjorde många upprymda. Hans politiska program verkade genomtänkt och tillräckligt rimligt för att få genomslag i praktisk politik.

Låt oss vara ärliga. Det har snarare blivit tvärtom och det säger rätt mycket om hur opinionsströmmarna går i västerlandet i dessa tider. Donald Trump står visserligen inför riksrätt men hela den processen riskerar istället att gräva demokraternas grav och ge den amerikanska presidenten mer råg i ryggen. Dennes bilaterala utrikespolitik med hot och eftergifter i olika riktningar – som i förstone förefallit oss oansvarigt och ogenomtänkt – uppfattas numera som alltmer framgångsrikt. Det är Europa som får dansa efter hans pipa och Kina som sluter handelsavtal med honom trots förnedrande behandling. Dessutom kan Trump peka på en stark uppgång i den amerikanska ekonomin. Han har också skaffat sig en stark trovärdighet hos sina republikanska väljare och strömlinjeformat partiet bakom sig.

Emmanuel Macron står med ryggen mot väggen såväl utrikes- som inrikespolitiskt. Under sitt första regeringsår bjöd han in världsledarna till Versailles. Han höll för Trumps smärtsamma tryck i handslaget. Han sa ifrån om mänskliga rättigheter när Putin besökte Paris. I dag är hans inflytande internationellt marginellt. Han gick in i sin mandatperiod med ett högt tonläge i försvar för ett starkare och enigare EU och ett EU som skulle försvara en liberal agenda. Istället är den europeiska unionen efter valet förra våren alltmer splittrat och de högerpopulistiska krafterna har flyttat fram sina positioner. Nu är EU mer än tidigare i händerna på de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet känns däremot allt svagare. Macrons berömda tal i Sorbonne 2017 är det ingen som talar om längre och han har inte heller fransmännens mandat för en EU-federalistisk linje efter EU-valet i hans land.

Macrons inrikespolitiska bekymmer har också undergrävt hans ställning internationellt. Det första året klarade han bra. Därefter har han hamnat i den ena oroshärden efter den andra. Två vintrar i rad har Frankrike upplevt sociala revolter som saknat motstycke i fransk historia sedan 1968 års majrevolt. De gula västarna förra vintern liksom den fackliga revolten de senaste månaderna har kastat ljus över sociala missförhållanden och framförallt en stark misstro från stora folkliga gruppers sida mot den politiska makten. Macron har visat upp flera brister i det politiska ledarskapet. Han är politiskt oskolad och det märks. Han har blandat passivitet med en nonchalans mot dialogen med folket. Det är begripligt att han tvingats retirera från vissa utgångspositioner i sitt politiska program. Det måste alla franska presidenter göra men han har gjort det utan att komma närmare de missnöjda grupperna. Han förmår inte att skapa sympati för sin person och inte heller kan han övertyga fransmännen om att han står på deras sida. Han framstår för två tredjedelar av befolkningen som  främmande.

Frankrike är ett konservativt land. Förändringar tar tid. Det liberala tänkandet uppfattas av många som ofranskt. Macron har rätt i att landet behöver reformeras på en rad områden. Den nationella låsningen som rörelserna på politikens båda ytterkanter ägnar sig åt leder inte till annat än förstelning och försämring för medborgarna. I den meningen har Macron rätt. Han vill göra Frankrike modernare och han är dessutom ingen nyliberal. Tvärtom är han ju en ledare som fullföljer den monarkiska traditionen i landet med ett traditionellt starkt försvar av staten. Kanske är det detta som ändå  gör hans ledarskap så problematiskt. Han förenar en ledarroll som placerar honom långt ovanför vanliga människor medan hans politik är för teknologisk, för kylig och okänslig för medborgarnas nedärvda värderingar.

Donald Trump kan mycket väl förlora höstens presidentval i USA. Emmanuel Macron kan mycket väl vinna sitt val våren 2022. Om Trump vinner sker det med stöd av en majoritet amerikaner som gillar hans politik och ogillar motståndarnas, demokraternas. Vinner Macron blir det trots Macrons politik. Han kommer sannolikt att i en andra valomgång 2022 ställas mot Marine Le Pen. Fortfarande finns det djupt inne i hjärtat hos majoriteten en känsla av obehag att lyfta upp henne till landets viktigaste ämbete. Det skulle i så fall rädda Macron från samma smärtsamma förlust som Nicolas Sarkozy fick uppleva i valet 2012. Eller tvinga honom att göra som Francois Hollande inför valet 2017 ; välja att inte kandidera för en andra presidentperiod.