Fula ord i det franska språket

• november 22, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike och Sverige har olika politiska kulturer. Det vet alla. Det visar sig inte minst genom val av ord. Vissa ord har en dålig klang i Frankrike men inte nödvändigtvis i Sverige. Det förklarar till en del Emmanuel Macrons svårigheter att nå popularitet i sitt eget land. Två sådana ord är kapitalism och globalisering.

Alla känner till att fransmän gärna strejkar och demonstrerar. Det är i ock för sig en sanning med modifikation. Det är framförallt vissa grupper som gör det; främst anställda inom den offentliga sektorn. Det är också illa ställt med organisationsgraden. Andelen anställda som tillhör ett fackförbund når inte ens upp till tio procent.

De som strejkar gör det däremot med kraft och deras aktioner påverkar samhällets fundamentala verksamheter. De som drabbas är i hög grad transporterna som ofta effektivt lamslår också övrig näringsverksamhet. Sjukhus och skolor drabbas ofta av olika aktioner, både demonstrationer och strejker.

Bakom de militanta aktionerna som i vissa lägen kan attrahera mycket folk, ibland hundratusentals demonstranter på gator och torg, finns de fackliga men också andra intresseorganisationer som stöder grupper som pensionärer, gymnasister och andra. De gula västarna är en organisation utan fast ledning men som kommunicerar mer horisontellt via sociala medier.

Alla dessa grupper och organisationer har ett gemensamt; deras politiska och fackliga synsätt präglas av ett starkt motstånd mot vissa företeelser som kapitalism och globalisering. En gång i tiden, fram till sent 1980-tal var kommunistpartiet starkt i Frankrike och bar dessa föreställningar. Detta parti har i det närmaste utraderats och dess väljare sökt sig till Nationell samling men det hindrar inte att föreställningarna levt vidare, nu i ett öppet främlingsfientligt parti. Nationell samling företräder just dessa åsikter som stöder stängda gränser, motarbetar frihandel och friare marknadsekonomi.

Frankrike har en lång tradition av statsreglerad ekonomi. Redan under den gamla regimen med enväldiga kungar på 1600- och 1700-talen fanns dessa tankar högst levande. De formulerades tydligast av Jean-Baptiste Colbert, finansminister under solkungen,  Ludvig XIV:s tid. För Colbert var marknaden underordnad staten. Affärsverksamheten skulle regleras av staten och staten skulle tjäna på den. Den fria kapitalismen som utvecklades i England har aldrig nått samma omfattning i Frankrike, inte ens i modern tid. Främst inom arbetarklass och lägre medelklass har det alltid funnits en stor skepsis mot fri företagsamhet. Småföretagen har främst fungerat som skrån. De medelstora företagen har snarare lyst med sin frånvaro och de största företagen har fått stödpengar av staten men också i viss utsträckning gått i dess ledband. Utlandsägda företag med verksamhet i Frankrike har betraktats med viss skepsis. De går inte att lita på. En dag flyttar de sin verksamhet till ett annat land och ställer arbetarna på bar backe. Så har många resonerat.

Emmanuel Macron är den första presidenten som tänker i nya, mer liberala banor. Inte heller han vågar uttala ord som globalisering i vetskapen om att det skadar hans image. Nu tänker de flesta redan att han är anfrätt – och inte så lite – av kapitalistiska och globaliserande tankar. Sannolikt är det hans koppling till bankvärlden genom sina år i Rotschildbanken som från början skadade hans rykte. En stor del av väljarkåren i Frankrike litar inte på en person med den bakgrunden om han dessutom genomför liberala reformer.

Fördömandena av orden kapitalism och globalisering är det som förenar Nationell samling med vänstern. Även en del konservativa inom Republikanerna ansluter sig till detta betraktelsesätt. Oppositionen i Frankrike ser annorlunda ut efter valet 2017. Macron har skapat en ny spelplan där han knäckt Socialistpartiet och provocerat fram en splittring av Republikanerna. Samtidigt har en annan sammansvärjning uppstått mot den sittande presidenten som inte går efter den traditionella linjen vänster-höger. Macron ser sig omsluten av antiglobalister från både vänster och höger. De kommer sannolikt inte att kunna regera ihop men i demonstrationerna och strejkerna under åren fram till nästa val kan de gemensamt bidra till undergräva presidentens förtroende.