Det franska socialistpartiet i kris

• november 10, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag ordnade ett besök för en svensk studiegrupp på franska Socialistpartiets högkvarter i Paris. En fredag eftermiddag med tunga regnskyar i luften. Som det brukar se ut under denna del av året. Vi kom dit med chartrad buss, lämnade själva Paris för en förort i sydöst, tog oss genom ett kvarter som mest liknade ett industriområde. Vi passerade ett stort grossistlager där en jättelik långtradare krånglade sig in på en parkeringsruta. Vi rundade ett hörn med bussen och körde fram till partiets högkvarter.

Jag jämförde i minnet med det ståtliga huset på rue Solférino mitt i det välbärgade Paris, den byggnad som partiet ägde från 1980-talet fram till en kort tid efter katastrofvalet  våren 2017. Det var som att gå från ett slott till en lagerlokal. Nåja, partiet hade försökt göra det bästa av situationen. Stora glasfönster som släppte in det lilla ljus som naturen erbjöd denna gråmulna novembereftermiddag. Jag såg inte mycket folk i lokalerna. De flesta tjänstemän som fanns på rue Solférino har tvingats lämna sina anställningar av besparingsskäl.  I trappan upp till sessionssalen blickade fotografier av tidigare partiledare mot oss. En av dem var förstås Francois Hollande och han log på bilden. De andra farbröderna såg allvarliga ut. Deras ansiktsuttryck stämde bättre överens med den situation som partiet nu befinner sig i.

Den svenska gruppen fick ett mycket varmt mottagande. Tre personer presiderade i ena ändan av lokalen. Corinne Narassiguin, som är partiets andranamn vid sidan av partiledaren Olivier Faure, var en av de tre. Hon gav sig tid att svara på våra frågor. Hon bemödade sig om att inte vika undan när vi frågade om partiets kris och svårigheterna att återkomma till centrum av den politiska debatten i Frankrike. Hon var sympatisk, säkert duktig men ack; hela mötet kändes som om partiet befinner sig i en djup svacka. Hur är det ens möjligt att ta sig upp ur den och åter bli en relevant aktör vid sidan om den yttersta vänstern, Macron och extremhögern?

Socialistpartiet var sedan 1970-talet den ena av de två huvudaktörerna i fransk politik. Den andra var gaullisterna och övrig höger. Francois Hollande segrade i presidentvalet 2012 och i det därpå följande valet till nationalförsamlingen fick Socialistpartiet egen majoritet. Det var då, det. Hollandes mandatperiod ledde till en söndring inne i partiet med två falanger som inte kunde enas om den ekonomiska politiken. Hollande stod för en mer reformistisk eller socialliberal linje. De så kallade frondörerna representerade en annan falang, vänsterflygeln i partiet. Till slut valde Hollande att inte ställa upp för omval  som president 2017. Vänsterflygeln vann i medlemsomröstningen om ny presidentkandidat för partiet och det ledde till ett valresultat på 6 procent. Partiet tappade merparten av sin väljarkår. De flesta ministrar och andra ledande personer inom partiet flydde också. I dag ser vi ett parti med ett högkvarter i ett industriområde, inga pengar,få tjänstemän, få politiska ledarämnen och inget tydligt politiskt program. Följden av detta har också blivit än svagare opinionssiffror, för närvarande 4 procent, och utan genomslag i media.

Partiet har vänner. Den fackliga organisationen CFDT är visserligen politiskt obunden men känner sympati för den reformistiska, socialdemokratiska falangen inom Socialistpartiet. Tankesmedjor som Fondation Jean Jaurès står också partiet nära. Det saknas inte  intellektuella män och kvinnor som skulle kunna formulera ett nytt program för partiet. Men därifrån till att åter bli en kraft i politiken är steget långt. Partiet är klämt mellan vänsterpartiet La France Insoumise, de gröna och andra småpartier på vänsterkanten. Och Macron har lockat över ett stort antal av de tidigare så starka profilerna i partiet. Ett parti som nu har 4 procent i opinionen har också svårt att diktera villkor framför andra partier. Det är hög risk att Socialistpartiet fortsätter att befinna sig i marginalen. De måste kallt räkna med att fortsatt stanna kvar i industriområdet i förorten – utan pengar och utan makt.