Om jämställdhet i Frankrike

• juli 3, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Fotbolls-VM i Frankrike har blivit en succé. Uppemot tio miljoner tittare på de stora matcherna där Frankrike medverkat. Tf1, den privata kanalen med rikstäckning, har direktsänt tillsammans med betalkanaler för sport. Det är första mästerskapet i damfotboll som fått denna uppmärksamhet i ett land som tills för bara några år sedan tänkte enbart på herrar när ämnet fotboll kom på tal. I dag är 165 000 flickor eller kvinnor registrerade som fotbollsspelare. Totalt finns det 2,2 miljoner, pojkar och män inkluderade. En siffra som visar på en stor obalans mellan könen men ändå har flickorna och de vuxna kvinnorna ökat markant i antal.

Jag minns min dotter som växte upp i Paris och som sökte förtvivlat efter ett flicklag i innerstan. Det dröjde till mitten av 90-talet då hon var i tidiga tonåren innan hon fann ett lag. Ett enda lag som alltid spelade mot lag i förorterna och de var heller inte många. Fortfarande är fotboll för flickor inte lika utbrett som i de skandinaviska länderna men nu sker en explosion, inte minst genom medieuppmärksamheten under VM.

Damfotboll handlar om jämställdhet. Fotboll är en sport som kräver dels en stark fysik men det gör även simning och ridning eller utförsåkning för den delen. Men det är en lagsport och det förknippas inte med kvinnor. Kanske är det även ett hot mot männen och det rådande samhället att många kvinnor agerar tillsammans och utan att männen kan kontrollera dem. Det har alltid sagts att männen stärks av att verka i lagsammanhang. När jag var ung påtalades det alltid att unga pojkar formades till män genom gemenskapen under militärtjänstgöringen. Det sas också att fotboll och andra lagsporter gjorde män av pojkar. Vi skolades in i ett större sammahang, lärde oss både att leda men framförallt att underornda oss ett system som i sig var starkt och hade makt. Vad händer om kvinnor samlas på likartat sätt? Kommer de också att stärkas av sin enkönade gemenskap? Om det är bra för män borde det också vara bra för kvinnor? Så är det förstås inte. Män och kvinnor har traditionellt sätt olika roller i samhället. Det är knappast överdrivet att säga att män insett, medvetet eller omedvetet, att kvinnor bör hindras från den typ av gemenskaper som kan bygga maktordningar som hotar männens position i samhället. Nu bryts maktordningen och i Frankrike sker under de senaste åren och genom VM 2019 en klar förändring.

Fransmännen öppnar nu genom fotbollen för att låta kvinnor bygga egna starka och uteslutande enkönade sammanhang. Visserligen är förbundet och UEFA och FIFA starkt mansdominerade. Men alltfler kvinnor leder landslaget, i Frankrikes fall Corinne Diacre, och det är intressant att också domarna under matcherna – dock ej domarna i VAR –  uteslutande är kvinnor.

Fotbollen speglar en förskjutning i maktordningen i det offentliga livet i Frankrike. Den syn som i dag råder i de opinionsbildande kretsarna kring jämställdhet är blandad. Det är inte uppenbart politiskt inkorrekt att hävda ståndpunkter som inte bygger på en feministisk analys eller en analys som är identitetspolitisk. Fortfarande dominerar äldre vita män i den allmänna samhälleliga och kulturella debatten. Metoo påverkade också Frankrike men inte alls på det sättet som i Sverige. Krav på förändring i riktning mot ökade rättigheter för kvinnor fick inte samma genomslag. Motkraften som Sverige upplevt under det senaste halvåret med en starkare konservativ röst har därför inte heller blivit lika påtaglig. Möjligen beror det också på att Frankrike bärs upp av en starkare äldre generation av opinionsbildare. Det är i högre grad män och kvinnor över 50 år som sätter sin prägel på det offentliga samtalet.

Det brukar sägas att i vissa frågor är Sverige unikt och det gäller helt uppenbart i frågan om jämställdhet, i varje fall som den uttrycks i debatten. Frankrike förändras långsammare sett till uttrycken i opinionen. Men det sker förändringar och en ny generation skiljer sig från de tidigare i stor utsträckning. Männen tar större del i hemlivet.Kvinnornas plats och roll i yrkeslivet har ökat påtagligt. Samtidigt är Frankrike en del av en katolsk tradition med starkare band till familjen. Den individualism som präglar den svenska feminismen kan inte riktigt få genomslag i fransk tradition.