Republikanerna i Frankrike på fallrepet

• maj 28, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Nicolas Sarkozy var den sista politiska ledare som ledde ett samlat högerparti. På den tiden var namnet UMP. I dag kallas det Republikanerna. Men mycket vatten har runnit sedan dess. Framförallt har partiet minskat i storlek och styrka. Allt elände började 2009.

Sarkozy var till stor del en modern högerledare. Han bröt med den gamla gaullistiska högern. Han var mer i takt med tiden i frågor kring kvinnans ställning, kring rätten till abort och öppen för att införa en lag om samkönade äktenskap. Han var också en mer liberal politiker i ekonomiska frågor. Han ville få fart på fransk ekonomi med sänkta skatter och mer stöd till företagen. Men allt gick fel.

Förmodligen kommer historikerna så småningom att förklara omsvängningen i Sarkozys politiska linje 2009 med att den ekonomiska krisen inte längre gav utrymme för presidenten att genomföra de liberala reformer han önskat sig. Han insåg också att han inte förmådde tämja de fackliga organisationernas makt. Han var egentligen, för att citera hans förra fru Cecilia, ”un faux dur”, en falsk hårding. Istället slog han in på en enklare väg. Han skyllde eländet på de muslimska invandrarna och bidrog till att ytterligare underblåsa främlingsfientliga krafter i landet. Till slut hade han förlorat trovärdigheten i snart sagt alla grupper i samhället och blev utslagen i valet 2012 av Francois Hollande.

Högerns historia i Frankrike sedan 2009 är en eländessaga. Bit för bit har partiet tappat mark. Efter 2012 kom interna strider om makten i partiet. Sarkozy försökte bli partiets kandidat i valet 2017. Det blev istället, mot alla odds, Francois Fillon som snart avslöjades med skumma affärer genom att betala sin hustru med skattemedel för assistentjobb till honom själv i parlamentet, jobb som hon aldrig utfört. Och en ny ledare efter valet 2017, Laurent Wauquiez, som valde en än mer konservativ inriktning när han uppfattade att Emmanuel Macron redan lagt beslag på väljarna från Republikanernas liberala flygel.  På kvällen av EU-valet den 26 maj 2019 ligger nu partiet i spillror med bara 8,5 procent av rösterna.

Det brukar sägas att partiet traditionellt byggt på tre pelare. Den första är de mer liberala som intresserar sig för näringslivet, ekonomiskt tillväxt och frihandel. Den andra gruppen är de så kallade suveränisterna som är nationalistiska och mer konservativa än liberala. Den tredje gruppen är den katolska falangen, den mest konservativa och identitära. Den tredje gruppen misstror invandrare från muslimska länder  och bekämpar mångkultur men är också starka motståndare till bland annat samkönade äktenskap.

Laurent Wauquiez har valt att stödja sig på de två senare grupperna och tvingat ut en rad kända högerledare i kylan som de före detta premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin och många andra starka personligheter. Wauquiez´ toppkandidat i EU-valet, Francois Xavier Bellamy är en 33-årig filosof som tydligt tillhör den konservativa högerfalangen. Han gjorde en tapper valrörelse och uppskattades bland de trogna konservativa väljarna. Det värsta var att dessa väljare bara representerade 8,5 procent av den halva del av de röstberättigade som gick till valurnorna.

Avgångshotet hänger nu tungt över Wauquiez. Kraven har redan väckts, inte minst bland partivännerna i senaten som väljs genom indirekta val och där utfallet av kommunalvalet nästa år blir avgörande. Skulle kommunalvalet sluta lika illa som EU-valet för Republikanerna lär detta partis representanter i senaten krympa betänkligt.

Emmanuel Macron fortsätter att tömma andra partier på sina politiker och väljare. En slutsats av valet i söndags är att Macron lockat till sig en stor del av de liberala högerväljarna samtidigt som han tappat en del av sina egna vänsterväljare till de gröna. Macron har däremot inte tappat nämnvärt till Socialistpartiet som är fortsatt svagt, 6,5 procent i EU-valet. Som jag skrivit tidigare i denna blogg förefaller det som om vi är på väg mot ett konservativt block, ett Macronblock och en vänster som är lika splittrad som tidigare. De gröna vill inte ta risken av att samarbeta med den reformistiska vänstern. Det finns en smittostämpel fortfarande över gamla socialister. Ungdomarna som röstar grönt bertraktar sig som vänster men inte som anhängare av gamla socialist, trotskist- och kommunistpartier.