Marine Le Pen stiger fram igen

• maj 20, 2019
• Tomas Lindbom
• 2 comments

En ny väljarmätning i Frankrike visar att Nationell samling, det vill säga tidigare Nationella fronten, nu intagit ledarpositionen inför EU-valet på söndag. I Frankrike är frågan om den högerextrema och nationalistiska framgångsvågen ett ständigt samtalsämne. Det finns anledning att följa dessa rörelsers agerande, inte minst i Frankrike. Steve Bannon, den tidigare rådgivaren till Donalt Trump och nu agerar som ett slags kommunikativ rådgivare för högerextrema partier i Europa, engagerar sig för  Nationell samling i EU-valet men  detta mest som en förpostfäktning inför presidentvalet i Frankrike 2022.

Det är märkligt, som bland annat politologen Dominique Reynié konstaterade i ett franskt tv-program, att utländska krafter sysselsätter sig så mycket med att försöka styra val i andra länder. Vi har misstänkt rysk inblandning i vissa europeiska val. Men den amerikanska högern agerar också. Donald Trump har uttryckt att EU är en fiende till USA. Steve Bannon ser kampen mot liberalismen i Europa som ett kulturkrig.

Marine Le Pens parti har sedan februari månad ökat signifikativt och de väljare som tänker rösta i valet formerar sig i allt mer i två led, antingen för Macron eller för Le Pen. Nästan var annan väljare tar ställning för något av dessa partier, något fler för Nationell samling. Vilken roll spelar aktörer som Bannon? Och vad sker överhuvudtaget på de sociala medierna för att stärka de nationalistiska partiernas ställning inte bara i Frankrike utan överlag inom EU? I helgen samlades några av dessa partier till en manifestation i Milano med den italienske inrikesministern Matteo Salvini som värd. På det stora torget framför den berömda domen talade också bland andra Marine Le Pen. De som samlades i Milano var gruppen av ryssvänliga nationalister från olika EU-länder. Victor Orban var däremot inte med. Han är ingen vän av Putin och det är inte heller ledarna i Polen. Sammantaget finns tre grupper av nationalister som sannolikt får representation i EU-parlamentet. De är inte överens sinsemellan på alla punkter men de bidrar alla till att destabilisera den socialliberala majoriteten inom EU.

Tidigare har Marine Le Pen sett EU-parlamentet som en estrad för politiska tal. Nu är läget ett annat. Hon och hennes parti har liksom andra liknande partier inom EU positionerat om sig i fråga om medlemskap i EU och försvar av euron. Hon räknar också med att maktmässigt få ett större inflytande i parlamentet efter helgens val.

Fortfarande är ändå siktet inställt på nästa presidentval i Frankrike. Det har tills nu varit svårt att föreställa sig en fransk president som inte tillhört något av de gamla etablerade partierna, gaullisterna eller Socialistpartiet. Hennes far, Jean-Marie, startade Nationella fronten 1972 och var länge sedd som en omöjlig extremist. Han fick tidigt ett gott stöd hos delar av befolkningen men utan rimliga möjligheter att erövra landets högsta ämbete. Nu är det inte längre omöjligt att landet får en president som representerar ett parti med en mycket solkig historia. Jean-Maries dotter kan mycket väl vinna nästa presidentval stödd av nationalistiska stämningar som finns i breda folklager där också främlingsfientligheten är framträdande och där det finns ett raseri mot den politiska överheten i landet. Den sittande presidenten Emmanuel Macron kämpar inte bara mot Nationell samling och dess väljare. Han kan inte heller räkna med något stöd från den starkaste grenen inom vänstern, La France Insoumise och det är också troligt att delar av den gamla republikanska högern inte lyfter ett enda finger för att undvika en valseger för Le Pen mot Macron i den andra valomgången 2022.

Upprorstämningarna i Frankrike mot presidenter och regeringar har varit  mycket starka i flera år. Det började med upproret mot Francois Hollandes arbetsrättsreformer 2016. Då växte en vänsterrörelse som sa sig vara radikalt ifrågasättande av den etablerade ordningen i landet. Där fanns delar av fackföreningsrörelsen, La France Insoumise och den fria rörelsen Nuit debout. Så uppstod de gula västarna förra hösten och sopade både partier och fack från banan. De gula västarna sa inte bara nej till den etablerade makten, inkarnerad i Macrons person utan också alla etablerade demokratiska institutioner. Vad som kommer härnäst är svårt att veta. Men högernationalisterna har länge varit starka om än inte lika tydligt framträdande på gator och torg. Det är inte orimligt att Nationell samling kan ta över som den starkaste kraften inom den politiska oppositionen under de kommande åren och även besegra Macron – om han ställer upp – i nästa presidentval