Macron hatad men det är ändå inte så illa

• december 19, 2018
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det räcker inte med att säga att missnöjet med Macron är stort i Frankrike. Det är värre än så. Många fransmän hatar verkligen sin president. Det är svårt att förstå för en nordeuropé men han representerar en livsstil och en politisk filosofi som går på tvärs med hur en fransman ska uppträda. Lägg till att så många fransmän fått det sämre ekonomiskt och att avståndet mellan storstad och övriga landet ökat. Och att vreden alltid lurar på att framträda med full kraft när den politiska ledningen inte förmår leverera.

Det är denna vrede som kan leda till våld och revolution. Det fanns politiker och politiska iakttagare som varnat för denna utveckling men ingen visste när dramat skulle ta sin början. Nu blev höjd skatt på drivmedel den tändande gnistan. Raseriet bröt fram därför att skattehöjningen var ett bevis på att makten i Paris – än en gång, menade kritikerna – inte förstått eller brytt sig om hur vanligt folk har det i vardagen. Det hade kunnat vara en annan fråga och de gula västarna har ju i fortsättningen av revolten talat rätt lite om drivmedelsskatten utan om sin prekära situation i allmänhet. ”Vi hatar Macron”,  säger de men hade i en annan kultur  kunnat nöja sig med att säga: ”Vi är bortglömda.”

Tidningen L´Express har plockat fram folkets vrede i ord. ”Macron, vi ska förstöra allt hos dig!” Vissa människor hatar honom så mycket att de vill ta sig in i Elyséepalatset och slå sönder inredningen. De ser framför sig hur Emmanuel och hans Brigitte badar i lyx. På de sociala medierna sprids rykten av alla slag som girigt sugs upp av dem som hatar. ”Hustrun har sju privatchaufförer som kör henne till lyxbutikerna för att handla.” ”Paret Macron äter på guldtallrikar.”  Det är inte svårt att dra parallellerna till den franska revolutionen och drottning Marie Antoinettes bevingade ord: ”Om bönderna inte har bröd, varför inte äta tårta?” Var det kanske den tidens falska rykte – fast utan sociala medier?

Människor som hatar mest har sällan varit i Paris. Det är en annan värld men en ond värld. Deras uppfattning är att där lever en elit i högsta välmåga och har samtidigt all makten. Det är denna elit som sätter agendan för hur välfärden ska fördelas och de gör det med det egna intresset i förgrunden. De flesta som tillhör de gula västarna har heller inte demonstrerat i Paris under hösten. De har funnits vid rondellerna vid utfarterna från de byar och städer där de bor. Det finns sannolikt en hierarki också bland de gula västarna, mellan dem som är helt avklippta från Paris och dem som finner det naturligt att ta en buss eller tåg för att åka till huvudstaden och demonstrera. Sociologer berättade för mig för tio år sedan, när Paris fattiga förorter brann, att de allra flesta av dessa förortsungdomar aldrig satt sin fot i själva Paris. De hittade inte dit och de förstod inte vad de hade där att göra. De kom aldrig på idén ta pendeltåget till innerstan för att bränna överklassens bilar i de fashionabla kvarteren nära Champs Elysées.

Frustrationen och hatet mot makten kan förstås utifrån olika aspekter. Samtidigt ger statistiken en delvis annan bild av situationen för de lägsta inkomstgrupperna i samhället. Ekonomiforskaren Guillaume Allègre ger fakta i en intressant artikel i Le Monde. Han jämför de 20 procent rikaste med de 20 procent fattigaste i landet och konstaterar att avståndet då är 4,4, det vill säga de rikaste tjänar efter skatt något mer än fyra gånger så mycket som de fattigaste. Det är som i Tyskland medan Storbritannien sticker ut med 6 gånger och USA med 8,5. Lägst enligt denna rapport är Island med 3,6.

Han levererar en rad andra intressanta uppgifter: Fransmännen är pessimister om framtiden för sitt folk men inte för sig själva personligen. Det visar sig också att skattetröttheten (”Fransmän betalar för mycket i skatt och avgifter”)  är mer utbredd hos arbetare (89 procent) än hos den mer välbärgade medelklassen (72 procent). Det paradoxala utifrån denna senare inställning är att det franska skattesystemet tvärtom bidrar ganska tydligt till att minska ojämlikheten mellan hög- och låginkomsttagare.

Människors politiska ställningstaganden bygger självfallet sällan på genomarbetade analyser av skattesystem, lagar och förordningar. Ett av Macrons problem har varit att han i alltför hög utsträckning resonerat kring sakernas tillstånd istället för att skapa en känsla hos människor av att han står på deras sida. Missnöjet med makten är oberoende av president. Det folkliga Frankrike står i ett spänningsfyllt förhållande till sin ledning. Men han hade kunnat undvika att bli hatad om han talat annorlunda och delvis om andra saker. Nu försöker han lägga om kurs. Han vill delvis bli mer social i politisk mening men också närma sig vanligt folk i sitt sätt att prata till dem. Hans politiska program ligger söndersmulat på marken och han måste bygga upp ett nytt. Om han klarar det beror det på om han kan möta sitt folk utan att hatet består.