Samling för EU-vänner i Paris

• november 19, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

”I denna aula firade den franska regeringen år 1889 hundraårsjubiléet av franska revolution.” Så pompöst inledde de parisiska universitetens kansler sitt välkomstanförande för några hundratal medverkande och publik i aulan på Sorbonne i lördags eftermiddag. Han konstaterade att också dagens fråga, nämligen EU-frågan och Europas framtid, var av historisk karaktär. I varje fall kände jag historiens vingslag när min blick gled utefter aulans väggar och fastnade för skulpturer i helfigur av män som Descartes och Richelieu. Inte blev det sämre av att varje talare ledsagades in i lokalen och till sin plats av en vaktmästare, eller rättare sagt tjänare, i livréklädd uniform.

Fransmännen kan lyfta vilket arrangemang som helst till de högre sfärerna. Frågan om EU:s framtid fick aldrig något tydligt svar och många saknades också på detta seminarium, kallad ”De europeiska reformisternas toppmöte.” Några av de franska ministrarna, främst utbildningsministern, hade hörsammat kallelsen. En framträdande roll spelade också Pierre Moscovici, Frankrikes kommissionär i Bryssel med ansvar för finanserna, och en tidigare spansk utrikesminister. Men den som saknades var förstås Frankrikes president Emmanuel Macron. Han om någon företräder de idéer som kan sammanfattas i begreppet ”europeiska reformister”, den falang i Europa som vill stärka EU-samarbetet och utveckla EU:s styrka i förhållande till de enskilda nationernas.

Nåväl, aulan var fylld till sista plats utan Macrons närvaro. Politiker, en del journalister – inte många – och ett par hundra fristående entusiaster i den franska huvudstaden som hörsammat kallelsen och villigt applåderade alla EU-positiva uttalanden som kom från anföranden och panelsamtal på podiet. Det blev så tydligt på detta toppmöte hur stödet för EU finns i mitten av europeisk politik och bland människor som lever välbeställda i urbana miljöer. Helt enkelt toppen av den grupp i de västerländska samhällena som numera kallas för the nowheres; de som inte, till skillnad från the somewheres, söker en fysisk förankring på en viss geografisk plats utan trivs i en global värld, ständigt resande och med ständigt nya kontakter över nationsgränserna.

Mycket av det som sas var klokt. EU behöver stärka sin roll och ges ökade befogenheter för att bättre hantera migrationsfrågan, för att driva på i kampen mot miljöförstöringen och för att också stärka Europa mot ökat tryck från stormakter både västerut och österut. I alla tal som hölls presenterades ett hot: populismen och nationalismen. Dess partier framstod som trojanska hästar när de sittande i EU-parlamentet redan drivit och i än högre grad efter valet nästa år kommer att driva en politisk linje som gynnar framförallt Ryssland.

De europeiska reformisterna representerar i dag försvaret för det Europa som byggts upp under efterkrigstiden, framförallt värderingsmässigt men också organisatoriskt. Socialdemokrater, liberaler, gröna och den moderata högern samlas här. De var också representerade på ett väldigt tydligt sätt bland de tankesmedjor som arrangerade mötet och bland talarna. Det är lätt att inte bara koppla till Macron och hans politiska linje utan också till vad som pågår i den svenska diskussionen om regeringsbildningen. Annie Lööf agerar som en svensk Macron i den meningen att hon söker skapa en koalition kring de liberala värderingarna. Precis som det franska socialistpartiet (PS) efter valen 2017 klövs i två delar hamnar nu Socialdemokraterna i Sverige i samma krisläge. Nationell socialism eller social- och vänsterliberalism.

Macron har ritat om den politiska kartan i Frankrike men hans politik påverkar också andra länder att gå i samma riktning. Det är knappast i första hand en följd av Macron som person. Den nya politiska delningen av Västeuropas länders är så uppenbar: Tre block med två populistiska, ett till höger och ett till vänster, och ett liberalt i mitten. Allt gott kan tyckas. Frågan är bara hur den stora delen av gruppen vanligt folk i de olika länderna reagerar. Kommer de populistiska och nationalistiska partierna att få ännu fler väljare för varje gång som de välbeställda, eliten, nowheres formulerar sina framtidsvisioner och lägger sina politiska förslag? Om detta har vi ännu inget tydligt svar.