Bottensiffror för Macron

• september 6, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Det andra arbetsåret för Emmanel Macron i Elyséepalatset kunde knappast ha börjat sämre. Nu kommer opinionssiffror som är uppseendeväckande låga. Enligt en undersökning som presenterats i helgen har han stöd av bara 31 procent av väljarna. Denna siffra är densamma som Francois Hollandes vid samma tid under hans presidentperiod, det vill säga i september 2013.

Det finns förstås förklaringar till Macrons fall i opinionen. De politiska analytikerna i Frankrike menar att det stora problemet är att Macrons reformer inte givit utslag i form av bättre tider för medborgarna. Eller så uppfattas i alla fall läget. Arbetsrättsreformen som presidenten drev igenom har inte givit fler jobb. Tvärtom vänder arbetslösheten svagt uppåt. Inte heller har den lett till ökad köpkraft i landet. Den andra stora kontroversiella reformen, konkurrensutsättningen av det statliga järnvägsbolaget SNCF har heller inte givit effekter i bättre tågtrafik och lägre priser.

När nu Macron står inför nya impopulära reformer kan han räkna med större motstånd. Han vill införa källskatt. Fortfarande betalar arbetstagarna själva in sin inkomstskatt men det ska bli ändring på det, tänker Macron som sneglat på Tyskland och Sverige i det fallet. Inte förvånande är många fransmän skeptiska till den reformen. Överlåta ansvaret för deras pengar till arbetsgivaren och staten utan att själva vara delaktiga i transaktionen känns för många som ett intrång i friheten.

Än större blir frågan om pensionerna. Här finns förutsättningar för stora fackliga missnöjesyttringar och den politiska oppositionen, både till vänster och höger, kommer att haka på. Låt oss räkna med en het höst och vinter med strejker och demonstrationer.

Det kan tyckas som om det franska folket inte har tålamod med sina politiska ledare och det är förstås sant. Nu har de haft tålamod med Macron i ett år och det är en lång tid i Frankrike. Men det är också sant att Macron inte lyckats övertyga sina väljare om att hans färdväg är den rätta. Han har heller inte så stort grundstöd. I det nya politiska landskapet finns han i mitten med en ganska liten väljargruppering, omgiven av en hård vänster, en alltmer aggressiv höger och en alltid lika frustande och dömande extremhöger. Tidigare presidenter hade visserligen kritiska röster längre ut på var sin flank men behövde i allmänhet bara titta åt ett håll, till vänster för Sarkozy och till höger för Hollande för att försvara sig. Macron är ständigt omgiven av kritiker på båda sidor.

Än så länge är dock den politiska oppositionen förhållandevis svag. I mätningar visar det sig att franska väljare visserligen dömer ut Macron men de tror heller inte på någon del av oppositionen. Macron behöver därför i nuläget främst koncentrera sig på att återvinna förtroendet hos fler väljare. Men om han misslyckas med det kommer självfallet den politiska oppositionen att växa och sannolikt skaffa sig ökat förtroende hos väljarna.

Emmanuel Macron har ett grundläggande problem. Hans liberala politik är främmande för väldigt många fransmän. Detta folk är i hög grad konservativa eller socialister. Och så finns denna stora grupp av allmänt missnöjda. Människor som ser sig som utsatta, underordnade, missgynnade i relation till en elit i Paris som utnyttjar sina privilegier. Denna grupp är stor, säkert närmare hälften av väljarkåren och det är en grupp som absolut inte kan uppskatta Macron som person och inte heller hans politik. Han är för den misstrogna delen av befolkningen en cynisk kapitalist som endast kommer att gynna globala intressen och den del av franska folket som agerar transnationellt.

Francois Hollande är glad. Han har ägnat sommaren åt att åka runt i landet och signera sin senaste bok. Han fiskar i olika vatten för att se om han göra en come back i politiken. Han är mera populär nu än som president och han älskar frågan han brukar få av journalister: ”Tycker du att Macron är en president för de rika?”  ”Nej”, svarar Hollande, ”en president för de mycket rika.”