Nytt, laddat arbetsår för Macron

• augusti 27, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är fortfarande sommar i Frankrike och semestern är för många ännu inte avslutad. Skolorna börjar först om någon vecka. Ändå kan det vara dags att återuppta denna blogg och börja reflektera över vad som väntar i fransk politik under det kommande arbetsåret. En sak är säker: Emmanuel Macron kommer inte att ligga på latsidan. Det är inte hans natur att släpa benen efter sig men han gör också klokt i att arbeta hårt, kring tjugo timmar per dygn som förra arbetsåret, för att inte hamna i storkonflikt med det franska folket.

Fransmännens förhållande till sina presidenters semestrar är motsägelsefullt. De vill i allmänhet att presidenten arbetar året runt, även under semestern. Samtidigt vill de att presidenten också har en mänsklig sida – som de anser att de själva har – och därför också tar lite ledigt under semestern. Hur går detta ihop? Naturligtvis inte alls. Det är det som karaktäriserar förhållandet mellan höga franska politiker och fransmännen i allmänhet.

Francois Hollande gjorde misstaget att visa sig lite för mycket som semestrande president den första sommaren i ämbetet, 2012. Hans opinionssiffror störtdök redan då för att aldrig lyfta igen. Macron har inte gjort om Hollandes misstag. Han drog sig tillbaka ett par veckor i augusti till presidentens eget semesterboendet på en liten udde i Medelhavet, Fort de Brégancon. Hans hustru Brigitte tog ibland en liten cykeltur, stannade inför tv-kameror och paparazzi som ständigt vakade en bit ifrån udden och meddelade att hennes man arbetade på ett avspänt sätt. Några gånger visade  han sig för folket – och för tv-kamerorna och paparazzi – sa några vänliga ord till dem som fanns på plats och klappade några barn på huvudet. Sedan drog han sig tillbaka igen till sommarvistet.

En president i Frankrike är så mycket mer än en premiärminister eller statsminister i andra länder. Han är statschef med makt. I hans händer är människor beredda att lägga stora delar av sina liv och framförallt stora förhoppningar om att livet för dem ska förändras till det bättre. En president ska med sin magiska stav se till att konjunkturen förbättras, att människor har jobb. Presidenten förväntas på ett lika magiskt sätt bidra till att nationens roll i världen också stärks. Presidenten inkarnerar Frankrike och dess folk.

Fransmännen lägger ett stort ansvar på en president och det är sällan som han (hittills har det alltid varit en man) uppfyller förväntningar mer än under en kortare period. Det säger sig självt. Ingen människa kan motsvara så högt ställda krav. Politik är det möjligas konst. Ekonomin är global. Krig och fred beror på fler än en statschef. En president kan vara mer eller mindre skickad att styra ett land men ingen kan tillfredsställa människors högt ställda förväntningar.

Fransmännen är samtidigt ett oerhört politiskt engagerat folk och ett folk med starka lidelser och åsikter inom politik. General de Gaulle suckade över att det inte gick att styra ett folk med lika många åsikter som ostsorter. Många fransmän lever kvar i starkt konservativa värderingar, både i meningen socialistiska som konservativa, reaktionära och främlingsfientliga. Andra hoppas på att landet reformeras. Den senare delen av befolkningen bar fram Emmanuel Macron till segern i förra årets presidentval. Han fick också en smakstart och tog tillfället i akt att med presidentens konstiutionella rätt att delvis runda parlamentet genomföra reformer som uppskattades av denna progressiva och mer liberala befolkningsdel.

Nu står Macron inför ett betydligt mer hotande arbetsklimat för sin egen del. Den traditionella vänstern liksom högern och extremhögern har utsikter att få ökat stöd hos befolkningen. Det finns en hel del att förebrå presidenten. Han ger intryck av att ha drag av en enväldig härskare. han har gjort en hel del av sina egna väljare besvikna. Dels de socialister som röstade på honom i valet men som nu tycker att hans politik lutar för mycket åt höger eller är för liberal. Dels högerväljare som övergav Republikanerna  för honom och hans parti La république en Marche! i valet 2017. De senare tvivlar liksom väljare från vänstern på hans mer ekonomiskt liberala politik. Många högerväljare som röstat på Macron är pensionärer och vill se mer av bidrag för de äldre och möjligen också en ännu hårdare migrationspolitik. Det finns också bland konservativa väljare en växande misstro mot EU. Macron är en klassisk liberal eller socialdemokratisk EU-vän med ett långtgående program för en fördjupning av unionen. Det är många konservativa väljare som sluter sig inom landet istället.

Den här bloggen kommer under höst och vinter att följa Macron i hans arbete och se hur reaktionerna blir bland väljare och politiska motståndare. Tufft kommer det att bli för honom. Det vågar jag lova redan i dag