Den (a)sociale Macron

• juli 7, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

I dag går de franska skolbarnen på sommarlov. Min lilla sjuåring har gått ett år i skolan och har fått sina utvärderingar från läraren. I hennes fall goda vitsord efter ett år med mycket plugg och läxor varje dag. Dock inga betyg utan bara så kallade individuella utvärderingar. Hon har varit duktig och kan nu skriva och läsa. Den franska skolan sparar ingen möda på att lära ut basfärdigheterna så tidigt som möjligt. Skolans förmåga att lära ut kunskap är en central del i tankarna kring demokrati och bättre social balans mellan de privilegierade och de utsatta grupperna i samhället.

Emmanuel Macron har under det första året som president blivit mest känd för sina avregleringar på arbetsmarknaden. Det har klagats från många håll på att han inte engagerat sig tillräckligt i de sociala frågorna som rör bidrag och stöd till utsatta grupper och lägre skatt för låginkomsttagare. Kort sagt att hans politik riktat in sig mer på att hjälpa företagen och underlätta ekonomiskt för de mer besuttna i samhället.

Bilden av ”presidenten för de rika” har blivit än tydligare när han nu skjutit upp lanseringen av sitt sociala program med reformer som ska presenteras i parlamentets båda kamrar. Programmet har kallats för ”fattigdomsplanen”. Lite nonchalant har det från regeringens sida sagts att Macron nu måste åka till Ryssland för att heja på Frankrike som nått semifinalen i fotbolls-VM. När fransmännen återvänder efter sommarsemestern kommer också budgetfrågan för 2019 att stå i centrum och där har Macron ett tryck på sig inte minst från EU att skära ner i kostnaderna för att bättre balansera en budget som varit och är svårt skuldsatt.

Det är dock sant att Macron och hans regering redan gjort en del på det sociala området. Just inom  skolans område genomför den reformer som ska minska klasserna för de små barnen i socialt utsatta områden och öka lärarkompetensen och lärartätheten i dessa områden. Men också anpassa vissa socialbidrag till kostnadsutvecklingen i stort. Men mycket mer måste göras för att Macron ska bli trovärdig som en president som är varken vänster eller höger eller möjligen både och.

Macron är en äkta liberal i meningen att han tror att stimulanser för näringslivet är en viktig väg för att öka välståndet för alla. Han tror också mer på att ge människor incitament till att själva förbättra sin sociala, ekonomiska och kulturella situation än att staten ger ut mer bidrag. Han är också som sagt pressad av budgetunderskotten. I Frankrike är de i en storleksordning som innebär att större delen av budgeten för sociala kostnader bekostas med statliga lån.

Macron uppfattas säkert av de flesta fransmän som en president för de rika. Ledaren för vänsterpartiet La France Insoumise sa häromdagen att alltfler nu inser att Macron inte förstår sig på vanligt folk. Det är sant att han ser mer ut som en bankdirektör än som en vanlig knegare på väg till jobbet. Då och då undslipper han sig också kommentarer som lätt kan tolkas som socialt förakt. Alla presidenter i Frankrike har levt ett liv så avskilt från vanligt folk. Känslan är att Macron mentalt också befinner sig väldigt långt från dem han ska företräda i sitt ämbete.

Nåväl, han har ett program som han presenterade före valet och som innehåller en rad förslag om sociala reformer om än i mer filosofiska ordalag. Frågan är om han någonsin kommer så långt att han kan förverkliga dem. Det är alltid något annat som står i vägen. Under hans första år har utrikespolitiken tagit upp mycket tid. Migrationsfrågan berör sannolikt fler fransmän än den sociala frågan trots strejker och högt tonläge i den debatten.

Emmanuel Macron är filosof och angelägen att bli en samhällsförbättrare. Men han är också ekonom, tidigare både bankdirektör och ekonomiminister, och frågan är om inte han mer och mer dras in i denna sfär än den filosofiskt sociala. Hans omgivning av ministrar och teknokrater i Paris maktcentrum berörs mindre av frågor kring social misär än hur landets budget ska lösas, hur konjunkturen ska stimuleras och liknande frågor. För en person med Macrons karaktär och erfarenheter kan det vara svårt att ständigt bryta upp därifrån för att ta de svagas och utsattas parti mot eliten. Att han blir sina vänners och medarbetares fånge i det gyllene Elyséepalatset.