Nationalist eller kosmopolit? Var står Macron?

• juli 3, 2018
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Den 14 juli firar Frankrike sin nationaldag. Det innebär att det offentliga politiska samtalet också tar paus under en månad. Jag brukar också ta paus från mitt bloggande under samma period. Några inlägg lär jag ändå hinna med, bland annat för att summera året som gått, Macrons första år som president. Frågan som bör ställas är hur året varit politiskt sett och vilka frågor som engagerat fransmännen i särskilt hög grad.

Migrationsfrågan är het i Frankrike som i hela Europa. Skillnaden mot vissa andra länder som Sverige är att den varit het så länge. Om man vill har den varit i blickfånget sedan mellankrigstiden då redan många människor från de franska kolonierna flyttade till Frankrike. Ändå är frågan särskilt laddad efter terrorattentaten 2015. Charlie Hebdo och Bataclan spelade då större roll för en intensiv migrationsdebatt i Frankrike än den stora invandringen från Afrika och Mellanöstern under hösten samma år.

Emmanuel Macron gick till val 2017 som ett alternativ till Marine Le Pens främlingsfientliga inställning. Titeln på min bok som kom ut i mars förra året, Slaget om Frankrike, handlade om detta: kosmopoliten och liberalen Macron mot nationalisten och xenofoben Le Pen.

Ett år senare är bilden mer komplicerad. I ord har Macron försvarat en mer  tolerant hållning till invandrare. Han undviker det vulgära språket och de mest radikala förslagen att hindra flyktingar och asylsökningar från att söka uppehälle i sitt europeiska land. Ändå är migrationsfrågan i dag så invävd i europeisk strategisk politik. Det är svårt att längre uppfatta samma tydlighet i hans politiska agerande visavi populistiska partier som i talen före valet. Macron tvingas liksom Merkel till ständiga anpassningar. Flera västeuropeiska länder har idag en politisk ledning som står närmare Le Pen än Merkel och till dem måste han förhålla sig också med öppenhet och försonlighet.

I ett alltmer nationalistiskt sinnat Europa blir det kollektiva begreppet viktigare än det individuella. Ländernas ledningar anpassar sig till stora folkliga gruppers krav på att sätta gränser runt det nationella och hävda varje nations kulturella identitet. Liberala tankar som ser till individens rättigheter trycks tillbaka. Vad blir viktigast – att ett lands ekonomiska välstånd och kulturella särart bevaras eller att landet bidrar till att främja de mänskliga rättigheter som EU står bakom. Dessa rättigheter eller värden innefattar bland annat fri rörlighet och religionsfrihet. Utan tvekan driver Europa snabbt mot ett kollektivt, nationellt förhållningssätt. Att försvara individers rättigheter oberoende av nationstillhörighet blir allt svårare.

Den franska samhällsdebatten tar upp denna avgörande spänning i Europa mellan det individuella och det nationella. Det är en viktig uppgift att få medborgarna att se detta och ta ställning. Det som nu sker i Europa kring migration är så mycket mer än enskilda detaljer kring lagar och regler. Bakom debatterna kring mottagningscenter för papperslösa eller regler för direktavvisning av flyktingar  pågår en radikal omstöpning av Europas politiska filosofi. Det som inte politiker kan åstadkomma, borde intellektuella och opinionsbildare säga: Stopp och belägg! Låt oss inte ständigt tala om enskildheter utan fråga oss vart våra samhällen är på väg. Det gamla svenska uttrycket ”Jag ser inte skogen för bara träd” gäller verkligen för dagens förvandling av Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike men också Danmark och Sverige och många andra länder.

Mot bakgrund av det som sker förefaller det nödvändigt att i grunden acceptera dessa båda förhållningssätt. De kommer i dagens konflikt kring migrationen att ställas mot varandra och skapa ett spänningstillstånd som är oerhört svår att avväpna. Lösningen ligger säkert i att acceptera både nationalism och tolerans och försvar för de mänskliga rättigheterna. Men innan det kan ske måste vi på djupet se hur stark konflikten mellan dessa båda synsätt är. Vi måste förstå och analysera innan vi kan lösa denna ödesfråga. Den som försvarar de humanistiska värdena har ingen chans mot de ökande nationella och främlingsfientliga krafterna om inte debatten lyfter ovanför de tekniska dagsaktuella trätofrågorna.

Vad tänker Macron? Har han en agenda för hur Europa ska lösa migrationsfrågan? Tänker han att det ska ske från dag till dag beroende på hur olika länder agerar strategiskt och taktiskt? Är det så har han tappat sitt ursprungliga uppdrag att bli statschefen bland politiker i Europa. Hoppas han har större ambitioner för sina kommande år som Frankrikes president och EU:s viktigaste ledare.