Macron 1 år – Järnvägsstrejken avgör hans framtid

• maj 15, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

I söndags och måndags fortsatte strejken inom järnvägen som tidigare. I samma malande tempo; två dagars strejk och tre dagars arbete som vanligt. Det är klart att de flesta tågresenärer tröttnat för länge sedan men för många är det regeringens och Macrons fel. Järnvägsstrejken är verkligen en vattendelare i den franska politiken och dess utgång avgör Macrons framtid.

De strejkande blir färre och färre. Det tar på privatekonomin att strejka. Strejkkassorna är magra och visst har pengar influtit från människor som stöder konflikten med egna pengar. Men det räcker inte. Nu måste snart de fackliga organisationerna få till ett avgörande för att inte strejken ska knäcka dem själva. Alla väntar på ett utspel från regeringen kring den 25 maj när den kommer att avisera insatser för att minska SNCF:s stora skuldberg. Den frågan har blivit avgörande för om de fackliga ska kunna avsluta strejken utan att förlora ansiktet alltför mycket.

Jag har skrivit det tidigare i blogginläggen: Strejken är en maktfråga för båda parter; facken och Macron. SNCF som arbetsgivare tittar mest på. Bolaget har självfallet en oerhört tung uppgift; etablera ett starkt järnvägsbolag i en konkurrensutsatt värld, få ordning på ekonomin – med statens hjälp – och inte minst återupprätta kundernas förtroende. För Macron hänger utgången av denna strid på något ännu viktigare. Han kommer att få igenom sitt lagförslag i parlamentet men om det sker på bekostnad av svåra konflikter på arbetsmarknaden kan hans förtroende allvarligt skadas. För facken är det ännu värre, särskilt för de revolutionära facken som CGT. Det kan vara slutet för dem när det gäller att på ett trovärdigt sätt försvara arbetarklassen inom den offentliga sektorn. Det är denna grupp som är fackets starka stödtrupper och själva grunden för dess existens.

Det mesta pekar på att Macron trots allt kommer att gå segrande ur denna kamp. Ingen bör dock jubla om CGT knäcks fullständigt. Den traditionella vänstern som representeras av denna fackliga organisation ihop med några andra liknande förbund organiserar ändå en opinion på fransk arbetsmarknad och strukturerar den. En knäckt revolutionär arbetarklass kan skapa ny oro och nya och än mer svårbemästrade konflikter.

Macron är på väg att konkurrensutsätta branscher som tidigare levt under statligt monopol. Han följer helt enkelt föreskrifterna från EU och självfallet hans egen övertygelse om att konkurrens inom transportnäringen leder till bättre villkor både för de anställdas lönevillkor och för kunderna, användarna av olika transportslag som fransmännen väljer att kalla det. Ordet kund känns för kapitalistiskt för en fransman.

Macron försöker nu göra det som Chirac, Sarkozy och Hollande med skiftande ambitioner och övertygelse misslyckats med. Han tar det avgörande steget i ock med lagen om att göra SNCF till ett aktiebolag men – observera – fortfarande i statlig regi. Sex av tio fransmän verkar tycka att det är ett steg i rätt riktning och det är en stor majoritet för att vara i Frankrike. Redan efter ett år kan Macron ha ställt sig på en plattform som gör att han kan fortsätta sitt reformarbete med ökad kraft och framgång. Tills han blir för högmodig, arrogant och retar upp landets befolkning på något sätt. Och tills han blir överbevisad om att hans reformer inte leder till ökat välstånd i landet. Om det vet vi mer när vi ska göra bokslut för Macron 2 år.