Den sociala konflikten fortsätter och breddas

• april 13, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Det finns de som hoppas eller oroar sig för ett maj 2018. De tänker förstås på en upprepning av majrevolten 1968 som lamslog Frankrike i flera veckor med studentuppror och en generalstrejk. Det finns tendenser till att landet ska få återuppleva något av den dramatiska våren för femtio år sedan. Det är inte bara järnvägsarbetarna som är arga. Så är också pensionärerna och studenterna. Nåja, en liten minoritet av av de senare men det räcker till våldsamma sammandrabbningar på några universitet.

Frankrike verkar långsamt ta sig ur den långvariga lågkonjunktur som utlöstes i ock med börskraschen 2009 och som hållit nere den franska ekonomin sedan dess. Nu återvänder landet till ett mer normalt tillstånd med viss konjunkturuppgång och lägre arbetslöshet. Det hjälper inte. Många fransmän är istället missnöjda med att de inte tillräckligt snabbt får utdelning i plånböckerna på den positiva utvecklingen på makroplanet. För järnvägarna liksom andra offentliganställda funktionärer är Macron liksom egentligen alla presidenter sedan 1970-talet ett hot mot deras framtid. Privatisering, konkurrensutsättning, internationalisering är skrämmande ord för många av dem. Här gäller istället den gamla parollen: Resistez! (Stå emot!). De mäter inte nöjdhet i om de får mer i plånboken utan om utvecklingen mot så kallade flexibel arbetsmarknad kan stoppas eller inte.

Emmanuel Macron lät sig igår intervjuas i den privata tv-kanalen tf 1. Tf 1 ses i hög utsträckning av sämre bemedlade och företrädesvis äldre. Intervjun gjordes i samband med 13-nyheterna och sändes från en lågstadieskola i Normandie. Det satt visserligen inga barn i salen men tittarna kunde se dekoren från ett vanligt klassrum.  Detta var regisserat från Elyséepalatset som ville visa att Macron med sina reformer vill göra framtiden bättre och särskilt tänker på alla dem som i dag är barn men om några år ska ge sig ut i yrkeslivet. Han hoppades övertyga det folkliga Frankrike om att vägen till bättre levnadsvillkor går genom en flexiblare och liberalare arbetsmarknad.

Macron låter sig intervjuas två gånger denna vecka. Andra gången blir i morgon söndag när han framträder i kanaler som också vänder sig till mer intellektuella, en annan grupp som vanligen tar parti för strejkande och demonstrerande arbetare i den offentliga sektorn. Han har nu övergivit sin tidigare diskreta hållning med få framträdanden i media. Han inser att läget nu är så pass allvarligt att han behöver exponera sig mer och svara på medborgarnas frågor.

Majoriteten fransmän delar hans uppfattning i sakfrågan kring reformer inom järnvägen. Men problemet är att konflikten verkar sprida sig till andra grupper. Det är allmänt oroligt  på flera håll i landet. Fransmännen har också ett drag av att vara revolutionärer. De har förståelse för regeringars och presidenters önskan att reformera landet men också för det folkliga upproret.

Ett exempel på ett farligt läge är när staten sätter in polis för att stoppa studentockupationer och jaga bort ockupanter från hus och mark. Denna vecka har tv-nyheterna varje dag visat exempel på detta. En rektor på ett universitet blev trött på att ett (fåtal) vänsterextrema studenter ockuperade byggnader och hindrade studierna för flertalet studenter som nu förbereder sig för examen. Det blev förstås blodigt och obehagligt. Många tar ställning mot staten och mot presidenten efter att ha sett bilderna. I Notre-Dame-des-Landes i Bretagne har ett antal ockupanter inte lämnat sina tillfälliga bosättningar efter fleråriga demonstrationer mot ett planerat flygplatsbygge. Bygget ska nu inte genomföras enligt beslut från presidenten men dessa ockupanter vägrar ändå att lämna området. I veckan gick polisen in och förstörde deras baracker och jagade iväg ockupanterna. Samma känsla igen hos många fransmän: Det är ovärdigt att sätta in polis mot engagerade medborgare. Med detta sagt finns förstås en ännu större grupp medborgare som tvärtom kräver beslutsamhet och kraftfullt agerande av presidenten för att de inte ska förlora respekten för honom och hans förmåga att styra landet.

En fransk president måste alltid ta hänsyn till en rad konfliktyttringar och samtidigt hantera hur medborgarna reagerar på dessa. Det är en balansgång som verkligen kräver stor känslighet. Macrons första framträdande i veckan, intervjun i skolsalen i Normandie, förefaller ändå ha lyckats ganska bra.

I dag tyder inget på att vi får ett maj 2018. Men några felsteg i förhandlingarna med facken om järnvägen eller några brutala scener med polis inblandad i någon ockupation kan vända läget till det sämre. Och fler grupper kan blanda sig i leken. Vårdpersonalen på sjukhusen kan mycket väl börja strejka och demonstrera. Lärarna på universiteten och i skolorna kan förena sig med studenterna. Inget är omöjligt. I ett sådant läge kommer Macron att ställas på riktigt svåra prov. Vi är inte där nu och troligen kommer vi inte i en sådan situation. Osvuret är ändå bäst.