Franska politiker har svårt att uppföra sig

• februari 23, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

Nu senast står Republikanernas ledare Laurent Wauquiez i fokus. Men han är bara en i raden som gör bort sig inför allmänheten och smutsar ner bilden av politiker. Det leder förstås till framgångar för populister som utnyttjar alla så kallade affärer för egen vinning.

Franska politiker avkrävs alltmer ett prydligare och hederligare uppträdande. Väljarna har inte längre överseende som förr med ljusskygga affärer i form av ekonomiskt fiffel och sexuellt klandervärda handlingar. Det hände något efter Dominique Strauss-Kahn-affären 2011. Frankrike blev sig inte likt. Toleransnivån är fortfarande högre än i Sverige men den sjunker stadigt år från år. De affärer som nu chockerar har oftast skapats före 2011. Budgetminister Jérôme Cahuzac hade redan i många år flyttat sina pengar till skatteparadis innan han ertappades under sin tid om budget minister från 2012. Francois Fillons fiffel med skattemedel när han anställt sin hustru som assistent i nationalförsamlingen gick tillbaka flera decennier i tiden. Nicolas Sarkozys olika affärer har också sin historia före valet 2012 när Francois Hollande införde lagar och regler som begränsade politikernas utrymme att kunna sko sig på skattebetalarnas bekostnad.

Nu finns det andra sätt där politiker kan bära sig illa åt. Politiken lockar maktmänniskor och cyniker även om en minoritet går över gränsen för det moraliskt acceptabla och ännu färre gränsen till det brottsliga. Republikanerna har valt en ny ledare som redan visat prov på dåligt omdöme men också dålig moral genom sitt sätt att tala om sina kollegor. Det är känt i alla politiska kretsar att Wauquiez är en hänsynslösare maktmänniska än vad som är vanligt. Han väljer vägen att skära av grenarna där hans konkurrenter sitter. Framträdande ministrar under Sarkozys fem år som president gör sig inte besvär och det handlar inte om överåriga geronter utan i hög grad om vitala politiker i femtioårsåldern. Han nöjer sig inte heller bara med det. Han väljer också att tala öppet illa om sin omgivning. Han valde vid ett tillfälle i möte med studenter häromveckan att beskriva hur Nicolas Sarkozy haft för vana att i smyg avlyssna sina ministrars telefonsamtal samtidigt som han förbjöd alla att ta med sig sina telefoner in på regeringssammanträdena. Det må vara sant eller inte men det visar hur Wauquiez på ett närmast skamlöst sätt sågar av relationerna med den man som lyft fram honom som något av en kronprins i partiet och som dessutom förordade honom som kandidat till ordförandeposten i partiet vid valet i höstas.

Laurent Wauquiez har valt ett nytt gäng runtomkring sig. Hans sätt att uppträda inom politiken har fått ett antal av hans partivänner att dra sig bort från ledningen. Han säger själv att han vill förnya partiet men det finns en gräns för hur många av de gamla ministrarna som han kan avvara utan att också förlora väljare. Partiets traditionella väljarkår rymmer olika uppfattningar i centrala frågor, från Wauquiez starkt högerprofilerade linje till liberala och socialkonservativa uppfattningar. I ock med valet av Wauquiez finns en stor risk för Republikanerna att förlora både politiker och väljare till Macron och hans parti.

Politik är ingen verksamhet för aggressionshämmade personer med tunn hud. Sarkozy brukade själv använda uttrycket ”ge mig av salladen så skickar jag dig rabarber”. Han såg politiken som en fråga om tjänster och gentjänster och i det låg förstås också att utdela knivhugg i ryggen när så bedömdes mer lämpligt.

De franska väljarna ser hur politikerna håller på. Kanske minskar antalet affärer kring sex och pengar men då kan vi anta att tonen och sveken mellan politiker ökar. Någonstans måste maktmänniskorna få utlopp för all energi. Det ska bli intressant att följa om Wauquiez ledarstil får efterföljare inom hans eget parti och inom andra. Nationella fronten är toppstyrt. Detsamma kan sägas om Macron och även Jean-Luc Mélenchon som leder det vänstersocialistiska La France Insoumise. Det finns inte mycket utrymmer för folkets vilja i de olika partierna. Om dessutom ledarstilen blir än mer aggressiv finns det anledning att oroa sig för framtiden. Toppstyrda kampanjpartier är något som verkar på frammarsch. Ledda av hänsynslösa maktmänniskor blir det än värre ur demokratisk synpunkt.