Macron, Tyskland och EU

• februari 14, 2018
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Emmanuel Macron har säkert med spänning väntat på utgången av förhandlingarna mellan de stora partierna i Tyskland. För varje steg som tagits i riktning mot eine grosse Koalition har hoppet växt hos Macron om en god utveckling av hans program för EU. Hans ambitioner inom detta politikområde är höga och han skulle inte minst lida ett prestigenederlag om han inte lyckades infria åtminstone några av sina programpunkter som gäller EU.

Macron tänker sig ett EU i två etapper. Eurozonens länder ska fungera som draglok för övriga medlemmar. Utan Tyskland blir det väldigt svårt att lyckas med den uppgiften. Det är redan svårt nog. De tyska kristdemokraterna är som liberala högerpartier i allmänhet mer skeptiska till ett starkt och enat EU än vad man skulle kunna tro. Högern gillar ofta frihandel men är mindre intresserat av ett socialt EU med fler politiska uppdrag och särskilt inte hågad att stödja några federala ambitioner. De stora EU-vännerna återfinns ofta hos vänsterliberaler och socialdemokrater. Det är alltså viktigt att CDU regerar tillsammans med SPD som är det mest EU-vänliga partiet i Tyskland.

I Frankrike är bilden liknande. Nationalismen är stark hos den yttersta högern och yttersta vänstern. Även den republikanska högern, det vill säga arvtagarna till gaullisterna, har särskilt med sin nye ledare Laurent Wauquiez slagit in på en tydlig nationell linje och avvisar ytterligare EU-samarbete. Det speglar också den franska väljarkåren. Den folkliga delen, som mest röstar på Nationella fronten men också på Republikanerna och på vänstersocialisterna La France Insoumise är mest EU-kritiska. Nationella frontens väljare tenderar att vilja lämna eurosamarbetet och många  av dem vill även gå ur EU.

Emmanuel Macron driver en EU-linje som inte självklart har stöd hos den egna befolkningen. Ändå är han som i så många andra frågor på offensiven. I ett numera berömt tal i Sorbonneuniversitetets aula som nyvald president föreslog han en rad åtgärder som han nu vill genomföra med tyskt stöd. EU ska enligt hans synsätt engagera sig mer på fem områden: energi och klimat, digitaliseringen som ett medel att utveckla företagsamheten och stimulera en modernisering av Europas samhällen, försvar och säkerhet, migration samt ekonomi och handel.

EU är sannerligen ingen gemenskap där länderna drar åt samma håll. Detta faktum har förmodligen fått Macron att dra två slutsatser. För det första måste EU-parlamentet eller en folkförsamling för eurozonens väljare fatta fler beslut. Ministerrådet skapar mest blockering av olika utvecklingsprojekt. Den andra slutsatsen blir att vissa länder går före med beslut som först så småningom kan ratificeras av övriga länder. Macron vill se resultat och kan inte vänta på bångstyriga östeuropeiska länder eller på länder som håller EU på ett visst avstånd; som Sverige.

Macron har alltså högtflygande planer. Han vill inrätta en budgetministerpost inom EU. Det är Merkel måttligt förtjust i. Han vill öka det militära samarbetet inom EU och delvis koppla det till NATO. Det lär bli ett problem för Sverige. Men han kommer samtidigt att vara en positiv motor för att göra Europa starkare och inte minst spela en viktigare roll på den världspolitiska scenen. Om han lyckas dra sina regeringskollegor i de andra länderna med sig i tillräcklig omfattning.

Macron anar säkert att hela EU-projektet står i ett vägval. Sker inga radikala reformer som människor uppfattar som positiva under de närmaste åren kan hela projektet ebba ut. Macron är beredd att satsa och han gör det med en optimism och vilja som ingen annan statschef eller regeringschef visat prov på. Merkel börjar trots allt att bli lite trött. Och vem skulle annars ta taktpinnen?